strange relationship
I grundskolan, som jag för övrigt gick i en väldigt liten och familjär skola, lärde jag mig allas lika värde, respektera olika åsikter, uppskatta istället för att underminera och förakta människor, oavsett vilka de var. Självförtroendet var ganska stort och jag kunde med lätthet framhäva mina bästa egenskaper, de kändes så självklara.
När jag började högstadiet raserade allt detta, sakta men säkert. Jag började rynka på näsan åt andra, men framför allt åt mig själv. Snart gick det inte en dag utan att jag kände mig obekväm, illa till mods och jag var sjuk och hemma minst en eller två dagar varje vecka. Skolan som jag tidigare tyckt mycket om blev ett illa måste, något som gav mig magont.
Jag kände aldrig att jag dög. Mina betyg sänktes för att jag inte hördes tillräckligt mycket i klassrummet. Varje utvecklingssamtal fick jag höra att jag var tvungen att ta för mig mer. Men lärarna förstod aldrig att det var en omöjlighet. Hördes man så syntes man och det var vad jag varje dag gjorde mitt yttersta för att undvika.
Men jag överlevde högstadiet, tre år i mitt liv fyllda av ångest, nervärderande blickar, överlägsna miner, inget utrymme för någon som inte platsade i gänget, ombyten i den svettluktande idrottshallen, noll förståelse och så mycket som jag fyllde rad efter rad i min dagbok med.
Och så började jag gymnasiet och insåg att de där tre åren i skiten, det var värt det.
Det finns så många fina människor.
"Jag tror inte att vi borde ses mer", sa du bestämt men tittade bort. Din blick sökte sig till den gräddvita väggen.
"Har jag gjort något?" undrade jag osäkert.
Du skakade på huvudet.
"Nej, det är inte du. Det är jag."
Jag suckade.
"Äh, sådär säger alla..."
Du mötte mina ledsna ögon och mina händer darrade när du lät din tumme smeka över mitt pekfinger, så försiktigt och varsamt.
"Säg vad det är", insisterade jag.
Du drog ett djupt andetag, tog sats.
"Jag är inte kär i dig längre."
"Okej", sa jag och tänkte att nu går hela min värld sönder och jag kommer aldrig kunna andas igen.
Att göra slut med sin bästa vän.
Första gången jag gjorde slut med en bästa vän var jag tretton år och övertygad om att vi skulle vara vänner i evigheternas evighet. Vi hade ju varit vänner så länge och jag tyckte att hon var så himla bra på alla vis. Men så kom det sig som så att jag inte riktigt dög och det grämde mig länge. Jag staplade värdelösheten på mina axlar och på min rygg tills jag knappt kunde gå. Men så förstod jag att ibland växer man ifrån varandra. Ibland slutar man ge varandra något. Ibland är det bättre att gå åt varsitt håll.
Det där att tiden läker alla sår, det ligger faktiskt någonting i det.
Att ha en bästa vän.
Jag tror att ni vet hur fasligt fint det är. Hur man vet att man kan berätta allt utan att vara rädd att någon annan får veta. Hur skönt det är att lätta sitt tyngda, sorgsna hjärta för någon som förstår. Den där känslan att man kan slappna av, skratta högt tillsammans och delge oväsentliga händelser.
En sådan enkel sak som att ta en fika, dricka varmt te, småprata och grubbla i samförstånd.
Man hjälps åt och stöttar, puttar varandra i rätt riktning och alltid, och då menar jag verkligen alltid, så hjälper man den andra upp om den råkar snubbla efter vägen.
Det finaste jag har är ett djur, min alldeles egna häst.
Ibland tänker jag ungefär såhär:
"Om det skulle hända honom någonting, då dör jag. Om han försvinner, då gör jag också det. Jag klarar mig inte utan honom. Jag klarar mig inte utan hans personlighet, hans talande ögon, utstuderade och envisa humör, varma päls och den mjuka halsen och stora, hängande underläppen. Jag ska aldrig låta någonting komma emellan oss. Jag är beredd att offra och sätta åt sidan, allt för honom, mitt allt."
"Du ska väl aldrig dö?" Hennes små, små fingrar trasslade in sig i mitt hår. Hennes ögon var stora, frågande och så väldigt nyfikna. Varje dag fick jag besvara en mängd olika frågor som berörde allt mellan himmel och jord. Hennes andetag var lugna och rytmiska, jag kunde höra på dem att hon var trött och snart skulle somna.
"När jag blir gammal måste jag dö", sa jag utan pedagogiskt upplägg. Jag visste aldrig riktigt hur jag skulle hantera den här typen av frågor, jag blev alltid lika överrumplad.
"Måste du bli gammal?" undrade hon då.
"Alla blir gamla. Men när jag blir gammal då är du så stor att du kan ta hand om dig själv. Du kommer kanske till och med ha egna barn."
Hon log och verkade nöjd med svaret.
Du gör mig bara besviken.
Men det finns de så kallade vänner som endast tar och tar utan att ge något tillbaka. Som tar en för given och kör över andra utan att blinka. De tänker bara på sin fördömda självbekräftelse. De suger ur en energi och livsglädje, de tynger ner och sårar utan att egentligen tänka sig för ordentligt.
Är man vänner så ställer man upp för varandra, oavsett vilket väder det är, om det så blåser storm och småspik. Man tar inte varandra för givna till den gräns att man hämninglöst utnyttjar dem. Jag klarar inte av sådana människor, man gör inte så mot varandra. Det finns oskrivna regler som vänner håller sig till, åtminstone om man vill behålla dem i sin närhet. Vänskap handlar om tillit och osjälvisk omtänksamhet.
Vissa ler sina falska och till synes så oskyldiga leende, omedvetna om hur mycket de har sårat, vilka djupa traktordäcksspår de lämnat i sina vänners hjärtan. Vänner som trots detta står kvar. Vänner som bara duger ibland.
Jag tror att någon måste lära sig att tänka till. Tänka sig för.
Nej.
Det är inte min dag någon dag längre.
Och nu ska ett helt lov genomlidas.
Jag vill inte vara med längre.
när man inte kan fly.
"I hope you're feeling happy now
I see you feel no pain at all it seems
I wonder what you're doin' now
I wonder if you think of me at all
Do you still play the same moves now
or are those special moves
for someone else
I hope you're feeling happy now
Just because you feel good
doesn't make it right
Just because you feel good
still want you here tonight"
Just nu när jag egentligen borde plugga
vad nu då?
Men så nu loggade jag in på Spotify och fick se att hans nya album kommit ut där, och jag började gråta.
Okej, jag har kanske inte tröttnat helt och hållet...
den senaste mobiltiden.
Så. Himla. Söt.
Så. Himla. Störd.
Finaste Hart med coolaste tröjan. 
Konstnär a la Ida.
Tjusiga Angelica. 
De två Elinarna. 
Mitt färdiga konstverk.
I skolan får vi bubbelvatten.
Jag och två himla fina. 
Ett av mina bullbak.
Sådant som känns värt. 
Jag älskar den här bilden, för söt! 
Tjusigt! 
Mustasch- och tandställningsAngelica. 
Ett annat bullbak. 
Symboliserar vad jag tycker om kylan. 
Avslutningsvis kvällstur på bästa vän.
sju stycken "idag har jag":
- sett en mutantfilm i undervisningssyfte
- skolkat en lektion
- ätit spagetti och köttfärssås till frukost
- promenerat med hundarna
- mockat hästskit
- duschat
- skjutit upp engelskaplugg
P.S. Imorgon ska jag bli rockare.
D.S. Nu ska jag iväg och lägga mig i cancerlåda, säga hej till farmor, promenera, kika när mamma rider.
Hoppsan
Nästa gång tror jag inte att min kära mor ska ansvara över kameran.
lite kortfattat sådär
Igår var vi en hög människor som spelade innebandy, fikade, pratade, skrattade. Det var alla möjliga, både sådana jag känner och inte känner.
Idag efter mötet åt några hos oss, bland annat söta Cathriné.
Jag vet att mamma knäppte några kort igår, jag fixar nog upp dem ganska snart.
Tills vidare får ni en bild från i somras, på fina Cathriné och Max, som också var där igår.
P.S. Igår fick jag också världens sötaste kort och ett gulligt ljus från en så himla söt tjej.
tre minnen om kärlek på olika stadium.
När jag var sju år frågade en pojke chans på mig. Han frågade chans på alla och var besatt av tjejer. Men han var galet snäll och om man var ihop med honom fick man alltid presenter i form av små mjukdjur, vackra stenar, söta lappar och halsband med glaspärlor. Jag var inte kär, så kär som man kan vara när man är sju år och älskar hopprep och blommiga byxor, i honom. Jag var nämligen kär i en annan pojke som hade svart hår, bruna ögon och stora framtänder.
Men jag var ihop med den här andra pojken ändå. Men så en dag gjorde jag slut, kanske med hjälp av en handskriven och illa stavad lapp, och då frågade han chans på min kompis istället. Hon sa ja och fick massa fina, små presenter. Jag blev genast avundsjuk och ville ha chans på honom igen. Åh, sa han, då visste han inte hur han skulle göra, men han skulle fundera.
Dagen därpå kom han till skolan med ett papper där han gjort massa streck under min kompis och mitt namn. Han förklarade:
"Jag satt vaken hela natten och röstade. Och Ida, du fick flest röster så du får chans på mig."
Nu i efterhand kan jag bara tycka att det var så himla gulligt och så vansinnigt barnsligt. Älskade barndomen.
När jag var sisådär tio, elva år blev jag tokigt kär i en pojke som var två år äldre än jag. Jag lärde mig hans telefonnummer utantill, såg alltid till att vara i hans närhet och utmärka mig på alla tänkbara sätt. Både bra och dåliga. Mest dåliga, när jag tänker efter. Jag hoppades så innerligt att han skulle se mig, tycka om mig. Jag låtsades inte se när en av mina bästa kompisar fick sitta i hans knä och han hela tiden pratade med henne. Han berättade om sina bekymmer för mig ibland, inte mycket, men lite, och det var stort för mig.
En gång avslöjade han vem han var kär i. Och det var inte jag.
Jag blev så besviken och sårad att morgonen därpå sprang jag in i kapprummet där femmorna och sexorna höll till innan lektionens början och skrek högt och tydligt: "... är kär i ...!" Och så stack jag därifrån. Han blev himla arg på mig efter det.
Jag åkte hem till min allra första, riktiga pojkvän under några dagar på ett lov. Förmiddagen dagen efter min ankomst satt vi och såg någon film som jag inte alls minns vilken det var. Jag satt i fåtöljen bredvid soffan och han satt i soffan. Jag lät min hand vandra mot hans och han gjorde likadant. Mitt hjärta slog jättefort, magen pirrade något alldeles förskräckligt och handflatan var lätt fuktig av nervositet. Jag hade ju aldrig hållit någon pojke i handen förut. Och när hans hand väl kom i kontakt med min trodde jag att jag skulle dö. Det gick varma, elektriska stötar genom hela min kropp.
Vi log mot varandra och allt kändes så himla fint och rätt.
lite bakande
fem just nu.
Skriver av mig för att lätta på ångesten i tio minuter.
: Jag sitter ihopkurad på golvet, iklädd för stora raggsockor, en sliten tröja och rödgråtna kinder. Jag vågar inte röra mig, jag vet inte riktigt varför, men jag är rädd att paniken ska utlösas. Jag har så svårt att andas. Med jämna mellanrum slänger jag bak huvudet, drar djupa och ansträngda andetag, och varje gång slutar det med att jag gråter hysteriskt i kanske tio sekunder. Jag hittar inte ut.
: Jag tvingar mig själv att låta bli för jag vet att det kommer utlösa tider av vånda, självhat och ångest. Jag vill men kämpar emot. När jag möter min spegelbild inser jag att det inte finns någon jag föraktar och avskyr så mycket som mig själv.
: Förr eller senare så ger sig alla av. Löften spelar inte någon roll. Oftast är det väl tiden som bestämmer över våra liv, tid och oförutsedd händelse, planer och drömmar. Jag kan bara inte riktigt förstå vad jag gjort för att förtjäna att alltid stå på sidan av. Ensam kvar. Glömd.
: En gång blev jag förälskad i en pojke. Han var några år äldre än jag var och han var så mycket mer än de pojkarna i min egen ålder. Han var både rolig och snäll. Men han förklarade för mig att han inte alls var kär i mig, men han tyckte att jag var fin och bra. Och så en eftermiddag när vi hade gått en promenad, då stod vi tätt bredvid varandra och såg ut över något som jag då upplevde som vackert. När vi skulle gå, åh, jag såg att han var nervös för han darrade nästan lite, men han la sin hand på min kind och kysste mig. Jag kände hans fingrar i min nacke och hjärtat slog tusen slag. Det var en av de finaste kyssarna jag någonsin varit med om.
: Jag var femton år och tyckte att jag blivit vuxen. Jag lyssnade på Kent dagarna igenom och diskuterade livets stora frågor med en himla fin vän. Vi blev osams ungefär varannan vecka. Det slutade alltid med att en av oss återupptog kontakten, sa förlåt och alltid hade vi saknat varandra. I couldn't beg you to stay.
vet ni,
duktig!
Okej, visst, Esben hjälpte mig väl lite till en början. Men nu, nu kan jag det där själv. Känns finfint.
you, YES YOU, make me wanna throw up
♥
"And I'd just like to say
I thank god that you're here with me
And I know you too well to say that you're perfect
But you'll see, oh my sweet love, you're perfect for me"
P.S. eventuellt kommer det bilder på dagens skörd av bakande lite senare
blandad kompott från de senaste dagarna
USK-möte i kall klubbstuga. Ingen ville vara med på kort, men vi planerade en kommande knattedressyr. 
Pizza förtärdes med Elin.
Jag har bakat en hel del, som sagt. 
På hösten får man passa på att hinka i sig te.
ord jag behövde höra.
"Du tror att du måste välja mellan kärlek och frihet men du kan ha båda.
Verklig kärlek tvingar ingen."
vingar av glas
Precis som kärlek ska vara, helt galen.
Himla mysig film!
but after all, it's your choise and when the leaves are replaced by snow, I never think about it again.
Maybe you think I do not get it.
But you know, I've been there.
There is no lasting happiness in it.
Come back before it's too late.
♥
- How could this ever happen
ungefär såhär
Jag bär på så mycket tankar, känslor, minnen och jag får ingen ordning.
Saker som cirkulerar just nu:
• Jag minns precis hur det var, trots att det var så länge sen. Jag kände mig aldrig tillräcklig, aldrig nog, aldrig övertygad. Och jag glömmer aldrig hur ont det gjorde.
• Korsade ben, leende, uppenbart berusad (av livet, av alltför mycket alkohol). Jag minns att jag tänkte att: "jag vet precis vem det där är. men ändå inte. egentligen har jag inte en aning."
• Det jag kommer ihåg var mörka ögon och den retsamma undertonen som jag har så lätt att falla för. Det jag glömmer är misstron och obehaget. Men det är så lätt att förtränga det dåliga.
• En ständigt gnagade oro som ger sig i uttryck i kvävande, krampaktiga andetag.
• Den där gången då jag tänkte att: "okej, fine, du får skylla dig själv och jag tar min chans" och slutade aldrig att ångra mig. Och efter det blev allt bara fel och jag trodde att jag skulle kunna ersätta dig. Alla tvång och krav och ångestfyllda händelser som resulterade i katastrof och valet att välja bort mig själv.
• Jag fick något sms, jag kan inte dra mig till minnes att det var något särskilt med just det sms:et, och då insåg jag helt plötsligt att det inte längre kändes i hjärtat.
jag är så rädd för att förlora dig
Du är allt som jag har önskat mig
Du är den som får mig att förstå vad kärlek är
Du får förlåta mina tårar
Hur ska jag göra för att kunna hålla kvar
En kärlek skör som glas ♥
(bilder kommer imorgon, är för himla trött just nu)
snobb-en
Förmiddagen har bestått av en himla bra film; taken.
Nu tänkte jag försöka masa mig ut i stallet och hoppla lite.
Senare på eftermiddagen ska jag på USK-möte. Ska försöka komma
ihåg att ta med mig kameran och då blir det nog några bilder ikväll.
Puss.
här har det bakats
silviakaka.
kladdkaka.
nu ger jag mig för idag.
planerar kväll med bäst-tjej.
det här händer ikväll
Jag sitter och nyttjar datorns möjligheter alldeles för mycket.
Jag borde verkligen hitta en vettigare sysselsättning.
Imorgon ska jag sätta Internetförbud på mig själv.
Ikväll är det päron och tända ljus som gäller.
Morgondagen är relativt planerad;
- träff med min APU-ansvarige
- handla
- rida, baka, städa
- elin
att ta sig ur
För ett par dagar sedan insåg jag något om mig själv,
något som man inte vill erkänna.
Jag klarar inte riktigt av att hantera det,
på något vis är det skamfyllt.
Nu när jag vet, förstår, kan jag börja jobba på det,
men sisådär tio år med det här beteendet,
det är inte lätt.
När jag känner mig stark nog,
om jag någonsin gör det,
om jag tar mig ur,
då ska jag berätta och jag ska skriva.
som i graven
På återseende inom kort.
anteckna gärna
Åh.
Nej, får försöka knipa igen foderluckan och gå ut istället.
Jaha, det är så nu.
Känner sådan olust för att blogga just nu.
Känner olust överhuvudtaget.
För mycket tankar och känslor som jag inte kan hantera.
Jag är så uppriktigt trött på alltihop.
bäst.
det går ju över så småningom.
Vissa dagar försvinner luften.
En del timmar är det så svårt att andas.
Idag är det så.
idag var hela backen frostig. det är höst nu och snart vinter.
Ska alldeles strax åka till skolan för en timmes lektion.
Skulle testa en grej med eye-linern och förvandlades till en rockare. Typ.
Puss.
för han har fräknar och världens varmaste ögon. för att det suger i maggropen och för att jag tror.
"tummen upp för Idas bak"
Hallongrottor
Ciabatta
Morotslimpor
Matmuffins
Ni får föreställa er en jättetjusig cheesecake.
För övrigt:
02.08, det är rätt sent nu
Vi var hemma hos en underbar familj och det var så trevligt.
Vi åt vildsvinsgryta och fasligt mycket andra saker.
Helhjärtade skratt och så mysigt.
Jag är vimsig och trött och lycklig, så nu blir det sängen.
Ögonaböj.
feel
Nu åker vi till fina vänner i Nora och spenderar kvällen där.
Puss.
So she throws him at the wall and kisses burn like fire
And suddenly he starts to believe
He takes her in his arms and he doesn't know why,
But he thinks that he begins to see
fint
Vid sju-tiden stod jag och Elin hemma hos min fina vän andra Elin och hennes barn och sambo. Det blev en helmysig kväll med idol, tacos, massa prat och otäcka historier. Väldigt, väldigt trevligt.
Efter ett sprang jag och Elin till bilen och nu är jag förskräckligt trött.
Äntligen helg! 
Snygg bild från kvällen, lånad från Elin.
kvällstankar klockan kvart över elva
Saknar ni mig inte?
Inte ens lite..?
Stark och genuin besvikelse.
Jag hade faktiskt förväntat mig mer.
Kan inte låta bli att undra; hur tänkte ni nu?
okej då
Bloggen är död idag för jag hinner inte.
Degar som jäser, prov som ska pluggas, onödiga och nödiga saker som tar för mycket tid.
Prioritering är inte min starka sida, jag vill hinna allt.
Men bloggen, nej, inte idag.
God natt!
höst. älsklingshund. baka. fin morgon. och lite annat.
Nu ska här bakas
Jag är lite efter så idag ska jag baka kanelbullar.
Jag återkommer senare med bilder.
Puss
Lite film i brist på andra roligheter
Jag fick för mig att jag skulle visa hur härligt det är att galoppera bland höstgula löv. Det gick väl sådär, kanske. För det första blev det hemskt dålig kvalité, för det andra är jag på väg ur sadeln (typ 0:15). Och nej, det är inte jag som flåsar.
Jag och Elin var otäckt fnissiga en dag och passade på att vara extra barnsliga.
Vi tyckte i alla fall att vi var roliga.
Gulliga.
åker iväg
Puss.
för exakt ett år sedan.
Tomma ord. Så många tomma, värdelösa, obetydliga ord.
Genomskinliga. Obetänksamma. Besvikelse.
Vill bort. Bort härifrån. Åtminstone för ett litet tag. En timme, en dag, eller så...
Precis så stod det på min blogg för ett år sedan. Den första oktober tvåtusennio.
Jag minns nästan precis vad som hade hänt. Jag var väldigt förälskad i en pojke som var ett år äldre än jag. Han hade brunt, ganska tjockt hår, sneda ögon och ett leende som gjorde mig glad. Han var snäll och när han rörde mig pirrade det på huden. Men allt går inte alltid precis som man vill, jag tänkte mycket (som jag alltid har en förmåga att göra) och kände mig kluven. Ibland är inte känslor allt.
Det var strax därpå som jag gjorde mitt val. Och som så många gånger tidigare uttalar man den där klyschan att:
"Vi ska ju vara vänner i alla fall."
"Men lovar du det? Det brukar ju vara sånt där som man bara säger. Men vi är annorlunda, eller hur?"
"Ja, jag lovar. Klart att vi ska vara vänner."
"Bra, för jag klarar inte att förlora dig ur mitt liv."
Och så gick det ett par veckor och vi hälsade aldrig på varandra igen. Nu när vi någon gång råkar stöta på varandra så viker vi undan med blicken. Löften spelar inte någon som helst roll, de är glömda och nonchalerade.
Men det var fint ett tag och nu tänker jag inte ens på det längre. Men just då, när jag skrev de där sorgsna orden för ett år sedan, då gjorde hjärtat så fasligt ont.
