Jag går runt i mina slitna converse, drar åt snörningen hårt, ett varv runt vristen och så en slarvig rosett för att avrunda det hela. Jag har så många par skor, fler än vad jag någonsin kommer att behöva. Klackar, höga och låga, smala och tjocka, spetsiga och helgjutna. Gympaskor, skor med märken, skor utan märken. Lila, blå, svarta, bruna, röda. Ändå är det alltid mina slitna converse som får följa med överallt, på äventyr, till vardags, till jobb, till fest.
I mina slitna converse, vars tyg börjar spricka upp på hälen och numer börjar se lite gråare ut än den ursprungliga svarta färgen, dricker jag vin, vandrar runt i stan utan mål, nynnar för mig själv, försöker hitta inuti och utanpå. Åh, jag är så vilsen i mina slitna converse.
Hur hittar man sig själv, hur kommer man på vem man är? Och när? Snälla, säg att det är snart. Jag önskar varje kväll att jag morgonen därpå ska vakna upp och veta vem jag är. Vad jag vill. Och vad jag ska kämpa för. Och emot. Kanske kommer det med tiden, men du vet, mitt tålamod har aldrig varit något att skryta med. Så jag vill att det händer nu och det direkt, låt alla bitar falla på plats.
Jag vet en del; som att jag älskar djurbebisar, vilken hand jag vill krama imorgon, övermorgon och dagarna efter det, att ledsna filmer alltid får mig att gråta och gör mig sorgsen, att mitt hår aldrig mer ska bli brunt, att jag alltid blir outhärdligt nyfiken när det trillar in ett sms, att jag aldrig vill leva ett liv utan djur, att strumpor inte får vara genomskinliga. Och lite till, om jag har tur.
Jag vet ine, men det kan vara en början. En början på att hitta sig själv och därefter också stå ut med den nyfunna kunskapen.

 

Idag har vi jobbat, ungefär som vanligt. Men i vanliga fall hade jag haft helg nu, dokck ska jag jobba helgen i klädbutiken. Inte några sovmornar, men det gör inte särskilt mycket för det är så himla kul. Och sovmorgon tar jag mig ju ungefär alla andra dagar i veckan...
Efter jobbet gick jag och min lilla amstaff ut i skogen en stund, hon rejsade runt alldeles hysteriskt, slänge och flängde med femtioelva pinnar, jag plockade lite svamp här och var.
Kom hem, städade av lite, och nu tänker jag ta kväll. Kinderna är rödblommiga, näsan snorig och febern vägrar att ge med sig. Lite vila på det här så kanske jag slutligen, efter en veckas tid, kan bli lite pigg igen!

 

Alldeles, alldeles för länge har en av de finaste personerna jag känner varit borta. Vi har känt varandra långt innan vi kunde gå, vi har gått på samma dagis, samma klass från förskoleklass till sista dagen på gymnasiet. Vi har delat minnen, hemligheter, vardag, fest, glädje och sorg tillsammans. Vi växte ihop till den grad att folk i vår närhet kallade oss för varandras namn, aldrig kunde komma ihåg rätt, vissa kunde inte skilja på oss överhuvudtaget. Vi behövde inte prata för att förstå varandra, ibland behövdes inte ens en blick.
Jag saknar att kunna träffas var och varannan dag, prata om allt mellan himmel och jord, dela vardagen och vara nära varandra. Jag saknar en bästa vän och just därför saknar jag Elin så att det gör ont!
Din lilla Au Pair, ta och kom hem nu!

 

 

I den här familjen kollar vi på "Ensam mamma söker" och äter frukost. Tillsammans. Den ena dregglar dock lite mer i soffan än den andra...
Efter frukosten ska jag göra mig i ordning, tror det finns en risk att de människor jag annars möter kommer springa för sitt liv i tron om att de träffat någon som kravlat sig upp ur graven. Näsan ska snytas, håret tvättas, osv. Ni vet. Och sen måste jag masa mig iväg till jobbet med några stycken alvedon nersvalda. Fick ställa in dagens ridträning, vilket inte känns riktigt lika roligt. Men blir man anfådd av att leta igenom frysen på jakt efter ett gäng mackor, då dör man av en ridlektion. Så att eh.
Hejdå.

P.S.

JAG SAKNAR DIG SÅ MYCKET!

Det finns ingenting så fint som att älska någon så mycket att man inte kan förklara det, och att bli lika älskad tillbaka. Jag trodde någonstans i min enfaldiga, rosa bubbla att ett förhållande skulle bli värdelöst då förälskelsen tog slut och vardagen fick överhand. Men med rätt person blir det aldrig vardag på det viset. Då man älskar någon såhär mycket så vill man stanna kvar och fortsätta bygga på det man har så, så mycket mer ju mer man lär känna varandra. Jag älskar och beundrar den djupeheten man får tillsammans. Nervositeten försvinner, åtminstone för mig, men det pirriga finns kvar. Att möta någons ögon, veta att man känner varandra väldigt väl, veta att man älskar och får kärleken besvarad; den känslan vill jag för alltid bära med mig. 
Tillsammans med dig!



♥

♥

♥

♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är i Göteborg som solen håller hus...