Just nu känner jag mig tom. Eller ja, i alla fall mer tom än vad jag gjort på länge. Jag orkar inte tänka, försöker inte ens planera. Kanske är det för att jag är trött på det, har sovit för lite eller helt enkelt inte orkar bry mig just nu.

Men en sak kan jag inte sluta tänka på. Dig. Jag tänker på dig. Jag tänker verkligen på dig.
Jag orkar inte se mig själv i speglar längre, får ångest bara jag tänker på mitt så kallade utseende.
Därför har jag slutat att hoppas. Jag hoppas inte längre. Hoppas inte på dig. Jag förstår. Ja, jag förstår faktiskt. Och det är okej. Jag tycker inte om mig själv- så varför skulle någon annan göra det? Självförtroende är ett måste. Inombords är jag väldigt målmedveten och en aning självgod, men sådant bryts ned.
Det här är en dag för att gnälla, en dag för självömkan.
Nej, jag går inte alltid och tycker synd om mig själv. Jag skadar mig inte, gråter och så vidare. Jag känner bara en viss hopplöshet, vilket jag nästan är säker på alla då och då upplever.
Egentligen är det kanske ingen mening att gnälla, saker och ting löser sig med tiden. Men, för tillfället blir jag nog minsann att må lite bättre i alla fall.


För övrigt, resten av veckan:
ons- plugg, rida, plugga matte
tors- nat.matte(!!), arboga
fre- plugg, saxin kommer, rida
lör- till eleni
sön- arboga, dela reklam osv.