och om vi alla berörs, kämpar vi då?

Tystnad. En påtaglig tystnad som fick tiden att stanna till, frysa till is. En känsla som nästan gick att ta på, som inte lämnade någon oberörd. Den här gången var allt över gränsen. Den här gången fick hon inte stanna kvar. Den här gången handlade det inte längre om vad hon ville eller önskade. 
Den här gången var hon tvungen att gå. 
Och lämna allt bakom sig. 

På skakiga ben och darrande fingrar konstaterade hon att det är så mycket lättare att lämna någon som man inte längre älskar. Någon som man inte längre behöver eller ens vill ha. Man kanske önskar sig mer egen tid. Att få lära känna sig själv. Man kanske växer till i kropp och sinne och utvecklas åt ett helt annat håll. 
Men att gå ifrån någon som du älskar, älskar över allt annat och lite till, för att du måste... 

Hon grät inte. Hon hade gråtit klart för länge sedan. Det behövdes inte spillas några fler tårar, ingenting blev bättre av det. Det lagade inte det trasiga. Det tomma. Det förstörda. 

Hon var säker på att om hon bara går vidare och låter allt det hemska och dåliga vara kvar där bakom henne; då kommer allt bli bra igen. Hon kommer återgå till att vara samma människa som hon var för två år sedan. 
Det dröjde inte lång tid innan hon bittert insåg att det inte alls fungerade på det viset. 
Tiden läker alla sår. Så är det. Klyschigt, men sant. Men tiden kan vara lång. Långsam. 

Om du är så nedbruten att du kryper fram; hur reser du dig då? 

För henne handlade det om en enda sak. Revansch. Revansch över sitt eget liv. 

Sorgligt. Men sant. 

all you never say.


Att få ett slag på huden känns knappt. Att bli puttad, knuffad, omkullvräkt; det tänker man knappt på. 

Men att bli bortprioriterad, glömd, åsidosatt. Aldrig någonsin försvarad eller överhuvudtaget särskilt uppskattad. 

Det gör ont. Det gör så in i benmärgen ont att luften tar slut. Det är som att skrika utan att höras, utan att det slipper ut ett enda ljud. 

"Jävla fitta", gör ont. 
"Du är både osocial och tråkig", känns i hjärtat. 
"Dra åt helvete", "fan, vad dum i huvudet du är", "men DRA då, jag orkar inte med dig!". 

Varför man stannar kvar hos någon som visar sig vara någon helt annan var för mig ofattbart. Min stolthet och självkänsla alldeles för god och stor. 
Trodde jag. 

Jag väntade på att allt det vackra skulle komma tillbaka. 
Att han skulle se på mig och säga med beundran och kärlek i rösten: "Vad fin du är!". Så som han brukade göra. 
Hur han med glittrande ögon och ett stort leende visade upp sig för sina vänner. 
Att saker jag gjorde; som tidskrävande middagar, städade och gjorde fint; att det återigen skulle uppskattas.
Att jag skulle få vara den där tjejen som kände mig älskad inifrån och ut. 

- terapi för själen. bearbetning av allt som gjorde ont. 

LYCKA!


I juli smäller det! 
Så himla, himla lycklig!

Älska mer!

Jag har gått ner -11 kilo. 11 mjölkpaket. 11 pannor. 
Ja. Jo. Det är ett par kassar mjölkpaket till som ska väck. Men det här är början, och jag kan! 

Jag har alltid varit kraftig. För att sen bli mullig. Tjock. Fet. Min vikt är hyfsat jämnt utfördelat över min mjukglassliknande kropp. Det är tacksamt, om man nu är fet, att ha lite för mycket överallt istället för på ett ställe. 

Det är både en och sjutusen gånger jag har tänkt att jag ska ner i vikt. Att den här gången ska jag minsann klara det! För hur van jag än blivit vid min kropp så är jag ju aldrig nöjd. Och det retar mig. 22 år gammal och lika missnöjd som när jag var elva. Vad är problemet!? 

Motivationen har än dock saknats. Det har ju fungerat ändå. Jag har ju aldrig varit otympligt fet, sjukligt tjock, fått ont i knän eller fötter. Däremot har tröjan korvat sig. Låren har sagt nej till vissa sorters jeans. Jag har känt mig obekväm i omklädningsrummet till idrotten. 

Men vet ni? 
Den här gången är det min tur.
Och jag garanterar faktiskt att; kan jag - då kan vem som helst! 
Men man behöver peppning, pushning, stålhjärna, inspiration och RESULTAT!

Får man resultat ökar motivationen. Ökar motivationen går det av bara farten! 
Vet ni en gång till?
Man är perfekt som man är! På alla längder och bredder. 
Men ibland vill man ha en förändring. Ibland tycker man inte så värst mycket om sig själv. Och det är ju just du själv som du måste älska. Ni ska förhoppningsvis hänga ihop ett tag. 

Så nu kör vi! 
Inte just mot att väga 58 kilo, lyfta 150 i bänk, ha snyggaste kläderna i plugget;
utan att tycka om sig själv. 

 
Over and out. Bejbs.


För ett ögonblick



Ibland får jag en sådan vansinnig lust att få knäppa folk på näsan. Sådana som sticker ut sin fula haka, ger sig själva någon obegriplig rätt att yttra sina idiotiska åsikter. Det finns de som i handling skryter med sin egen inkompetens, utan att egentligen vara medvetna om det. 
Det finns de som öppnar upp sina stora käft utan något som helst kött på benen. De som aldrig någonsin skulle ens bekanta sig med något som liknar medkännande. Och så finns de där idioterna som vill förgöra. Trycka ner. Räcka ut tungan. Som den värsta obstinata småungen. 

Det är nu jag spyr. 

Jag spyr på allt det här. Jag får klåda och allergi av dessa människor. Och en outgrundlig lust att ta revansch. Liksom visa vart skåpet ska stå. Kunna vända mig om och ge dem fingret! 

Motgång föder vilja. Det väcker kraft, lust och mod. 
Att kunna säga till sig själv: "Hörru, du är för bra för det här!"

En episod från någonstans.


29 oktober - 2012 

Dina ögon är glansiga. Kroppspråket vilt och yvigt. Nästan okontrollerat. Rörelserna blir lite för stora, lite för burdusa. Jag kan inte riktigt beskriva sättet du pratar på; på gränsen till släpigt, med en djupare betydelse än i vanliga fall. Du tar för dig och du säger inte direkt något dumt, men du balanserar på en väldigt tunn tråd. Och eftersom det är min bekantskapskrets så får jag ta ansvar, skämmas och försöka hejda det hela.
Jag önskar att det var första gången du drack lite väl mycket i onödan. Och vid fel tillfälle.
Om det nu någonsin blir rätt tillfälle för någon som du.
När jag får chansen så ber jag dig att lugna ner dig lite grann.
"Du behöver ju inte sluta dricka", säger jag för att undvika bråk. "Men du kan ju varva med vatten, ta det lite lugnare bara."
Vi blir osams. Förstås. Ingen ska ju tala om för dig när det räcker. Ingen har ju överhuvudtaget rätt att komma med en endaste åsikt som inte stämmer överens med dina egna.
För du är ju störst, bäst och vackrast. De som tycker något annat kan fara åt helvete.
Det var precis så du sa. Det var aldrig någonsin mina ord.

Resten av kvällen blir inte något rolig. Du undviker mig, sitter bredvid någon annan i soffan. Svarar knappt när jag pratar med dig, ser inte på mig. Och råkar du ge mig ett ögonkast så är det fullt av förakt och ilska.
Den där ilskan. Vreden som inte riktigt får plats intuti dig. Den rinner ut och rinner över.
Jag försöker le, försöker vara glad. Vill att alla ska känna sig bekväma, ha det trevligt och som jag försöker.
Försöker.
Det är som ett enda ledord under de senaste två åren. Och vet ni? Jag är så trött på att försöka. Så vanvettigt slut på att ens tänka tanken att försöka. Till sist når man en gräns.
 
Vi åker hem, jag kör. Jag har inte druckit en droppe. Du drack för oss båda i två år. Jag såg baksidan av alkoholens verkan. Jag förstod aldrig det roliga, inte ens ett glas vin. Jag lärde mig att alkohol skulle aldrig någonsin få förbättra min livskvalitet. Inte på något vis. 
Allt bryter ut. Vi skriker. Jag skriker mest. Du är bättre på att vråla. Mest elakheter. Jag vill bli av med besvikelsen som ligger som en fet hinna där inne runt hjärtat. Därför skriker jag. 
Du skriker för att försvara dig själv. Fast en ursäkt hade varit tusen gånger bättre. 
 
Vi kommer hem till din lägenhet. Jag sitter i fåtöljen vid fönstret, fortfarande med skorna på. Ledsen och arg. Och jag kan vara stridig. Det lärde du dig aldrig att hantera. Vi fortsätter att gräla och det slutar med att du häver dig över mig, stöder dig på fåtöljens armstöd. Skriker så spottet flyger ur dina mungipor. Du luktar så starkt. Så illa. 
 
Och så höjer du handen. I en hastig rörelse bakåt. 
 
Allt tystnar. 
 
Tårar pressas ut ur mina ögon. Jag säger ingenting. Skakar i hela kroppen. 
 
 
Det är mörkt, vi ser inte varandra. Känner bara av närvaron. Vet att den ena är där, och vice versa. 
"Allt är förändrat. Nu kommer ingenting att bli som vanligt", viskade jag.
 
Och där gick startskottet. 
 

Fantastiska april, underbara vår



 
"Fast du vet att
Hälften av dom som kämpar
Går under
Hälften av dom som älskar
Exploderar" - Håkan Hellström

you can't treat me however you want








After all, it actually hurts.


"Cause all of the stars
Are fading away
Just try not to worry
You'll see them some day
Take what you need
and be on your way
and stop crying your heart out"



nattligt och ångestfyllt

Klockan är 00:54, med andra ord betydligt för mycket för att jag ska vakna någorlunda utvilad imorgon.
Dricker varm mjölk, vet egentligen inte om jag tror att det fungerar.
Ångesten, monstret. Kryper ner bredvid mig under täcket, en ovälkommen gäst som inte bryr sig det minsta om att jag inte vill ha sällskap.
Klarar inte av att ligga kvar i sängen. Får ingen luft.
Käken värker och värker, jag vet inte varför. Kan inte bita ihop utan att tvingas grimasera av smärta. Smärtan kommer i perioder.
Hjärtat gör ont, jag kontrollerar mina andetag. Jag är rädd för att jag ska glömma bort att andas. Fast egentligen gör det detsamma.
Jag vet att jag måste orka upp imorgon fast jag vill inte. Jag önskar att någon kunde söva ner mig och låta mig sova i flera dagar. Veckor. Eller månader till och med.
Orkar. Inte.

You won't heal, it's for real

Surely fall, never take friendship personal,
go your own way and prove them wrong
It's in your hands now, hanging on to the hopeful words,
plant a seed with a need


huvudet är tomt
hjärtat ömmar
det finns inte någon energi kvar att slösa


delete.

[..........tom..........]


konsten att plåga sig själv.

en gång gjorde jag dig glad,
förut var jag någon.

vissa vet precis vilka knappar de ska trycka på för att tillintetgöra.


has your heart ever been in three hundred pieces?

Actually, it wasn't worth it.


Tack söta.

Blev alldeles varm i maggropen när jag såg kommentarerna på mitt upprörda inlägg igår. Ni är så bra! Så fina!
Och efter lite funderande så fortsätter jag nog här, för er skull, men mest för min. Jag menar, jag tycker om det här - varför skulle någon få hindra mig? Nä, åt skogen med dem.

RSS 2.0