Bejben

Nu taggar vi igång här för lite instruktörsridning i eftermiddag! Kamelens favoritsysselsättning...
 

Min favoritkamel i hela världen

 



 
 

Nästa gång blir det en stadig grogg.



Han är inte klok, den där kamelen. Och jag, jag har plockat fram basrösten. 
Min vapendragare påstår att jag låter som en redig karl. Det stämmer. Bara blåstället som fattas.

Lycka!

 
 

Den känslan!



 
 
 

förgäves


Idag är det fullständigt omöjligt att få en bild på kamelen som omfattar hela skallen... 
Vi ska i alla fall göra oss fina och åka iväg för att rida för vår tränare. 
Av mig får det: 5 av 5 kameler. 
Av kamelen får det: 0,5 av 5 kameler. 
 

en stor, nyfiken mule!

 Ibland är den här kamelen bara en enda stor mule.
Den där mulen är med och på överallt. Mular han inte på jackan så är han i mitt hår och rufsar omkring. Och om inte det passar försöker han äta upp en mobiltelefon (japp, sant. Sin förra ägares mobil käkade han sönder) eller smaka på något barns små fingrar.
Men han bits inte (så ofta) (en gång i början bet han min mamma, och ibland biter han pappa) (men mig skulle han bara våga tänka tanken att gnaga på), han vill ju bara smaka och känna.
Mm, han är bra pussgo, min kamel!

Mitt liv och lite till.

 

Underbara vår

Kamelhezt före:

Kamelhezt efter: 
 



kamelåkning




Igår slog jag på stort och körde uteritt gånger två, trots kamelkräket som hoppade rakt in i mig och smärtade min kropp. Kamel nummer två, den sprattliga, hoppiga, fnurriga, behövde också rastas. Det gick bra. Han vägrade att stå still. Galopperade på stället. Gnäggade. Galopperade i sidled. Galopperade rakt fram. Joggade. Taktade. Galopperade lite till. 
Fint ska det va'!

Kamelen; dagens bravader

 
 
 
 
 
Mozart. Min kamel utan pucklar. Han är fantastisk, ungefär alla dagar i veckan. Men ack så otroligt speciell. I alla kategorier. Han har liksom frångått sitt självklara fack "häst" och placerat sig någonstans mellan "åsna", "bortskämd unge", "ponny" och "underbar hezt". 
Idag var han dock billig... 
 
Vi börjar med det bra under dagens ridtur: 
1. Eftersom jag har varit sjuk i nästan en vecka har han mest stått, dagens tur idag bestod nästan bara av skritt. Trots den energi som finns därinne (det märks när man väl fattar galopp och kamelen drar iväg i rejserfart) är han kolugn, traskar på och bryr sig inte sådär särskilt om något. 
2. När vi vistas en kort sträcka på asfalterad väg möter vi tre bilar. Ingen reaktion alls. Inte ens då ett monster inte ser oss ( lätt att missa en stor, vit Kamel med dess mulliga ryttare på ryggen, liksom...) och tvingar oss att i sista stund kasta oss i diket; inte ens då reagerar han nämnvärt. 
3. Det hände inte så mycket mer. Våra ensamturer innehåller sällan alltför mycket action. 
 
MEN! 
Nu ska jag till sist komma till skott. 
Den vita kamelen är sällan rädd för nåt. Och är han väl rädd, då är han "rädd". 98% av gångerna är det bara trams. Men det finns två saker som jag vet att han inte gillar och det är 
1. Kor (för några år sedan hos sin tidigare matte fick han ofrivilligt dela hage med ett gäng råmande brudar. När de kom fram och nyfiket ville lukta och hälsa honom välkommen fick han panik och sprängde hagen. Sen dess är kor utomjordingar vi helst aktar oss för.) 
2. Vatten! Bada med slang går dock bra. Men vi vill absolut inte blöta ner våra ömtåliga hovar. Otäckt och förenat med livsfara! 
 
Så jag måste ju utmana honom lite då och då och tog därför en omväg på vägen hem. Genom skogen. Över ett pyyyyytteliiiiitet vattendrag. Det är max 3-4 dm brett men hade vi frågat kamelen så ja, minst 7-8 meter och istället för 1dm djupt så var det bottenlöst. Jag var i alla fall så smart att jag klev av för att låta honom i lugn och ro kliva över själv. 
Och det gjorde han. Med råge. 
Närmare bestämt hoppade han rakt på mig. Välte omkull mig med sin bog, trampade hål i mina ridstövlar och ja, jag vet inte så mycket mer. Jag låg ju omkullvält som någon annan klubbad säl och höll händerna för ansiktet. Som att det skulle hjälpa. Sen stod han där. Och såg bister ut. Men inte det minsta ångerfull. 
Muttrandes beklagade jag mig över min ömmande fot, mina skrubbade armbågar och knäckta nacke. Han ville mest hem. 
 
Så det var dagens träning av vatten. Skönt att ha det avklarat. 
 
Nästa gång skulle vi kanske ha en lektion i respekt. För tillfället verkar det vara en bristvara... 
 
 
- vardag, med ironi och en gnutta allvar.
 
 
 

kärlek, styrka och världens bästa vän.


Efter problem med en hängande tand i främre underkäken är vi äntligen tillbaka på banan igen med träning och en och annan tävling i sikte. Åh, vad jag älskar den här varelsen. Mest av allt!

Förberedd i sitt fina sommartäcke att åka till ATG-Örebro första vändan.







ATG-besök nummer två i Karlstad då allt ordnades upp. Bebisen var så trött av allt lugnande att jag och mamma praktiskt taget fick släpa 700+ kg häst till hans väntbox. Resterna av tanden, som hade gått av ner i roten, skrapades/grävdes bort och fick läka igen. Så nu är allt som det ska och han är så fin, så fin. Fick även använda lyspinnen så bäst vi ville för att undersöka uppbyggnaden av hans käft. Coolt, tyckte jag och mamma, likt två kinesiska turister gick på rundvandring och knäppte ett antal kort.


RSS 2.0