De senaste dagarna har jag känt mig så glad, så uppåt, så förväntansfull på något vis. Sakta har det kommit tillbaka och det är en skön känsla. Jag börjar komma underfund med mig själv och jag förstår mer nu. Jag trodde att jag visste, som alltid, men det gjorde jag inte. Ibland försätter man sig i icke önskvärda situationer och inser det inte. Man godtar det, sväljer allt som är med hull och hår. Och förstår inte ett skvatt vad det egentligen är man pysslar med. Total förblindelse. Det var då en gammal vän hjälpte mig ur det, hjälpte mig upp på rätt köl och jag är väldigt tacksam för det.
Senaste tiden har jag vissa dagar bosatt mig i stallet, tagit timslånga ridturer med mamma samt fokuserat stenhårt på träningen. Det har hjälpt mig, gett mig tid att tänka men samtidigt att tränga undan. Och det har varit behövligt, det har det verkligen. Ja, för att inte tala om de långa ritterna med mamma. Alla samtal med mamma överhuvudtaget. Det har gett mig mycket och jag har insett att trots att vi har den eviga mor-och-dotter-relationen, så är hon mig en mycket nära vän. Jag litar på henne och nu vet jag att hon finns där. Hon kanske inte alltid säger allt på det bästa sättet, men bara att hon försöker uppskattar jag så mycket.
T har också varit betydelsefull, ställde upp utan att veta någonting annat än att jag behövde honom. Det är då man vet att man har riktiga vänner, att man är rik. Vad som gör en verkligt rik. Jag är så glad för hans stöd, bara att veta att han faktiskt fanns där.
Andreas, som kallade mig idiot och formligen skrek åt mig hur korkad jag var... då blev jag kanske inte överlycklig, men nu är jag det. Jag är glad för att han gjorde det, det var ju just det jag behövde höra. Det också.
Det finns många som funnits och jag skulle aldrig våga påstå att jag är ensam. Det kan kännas ensamt, man kan känna sig som den mest ensamma i hela världen, men någon gång inser man att fallet är precis inte så. Motsatsen. Jag känner mig lättad. Glad. Nästintill lycklig. Eller jo, lite lycklig är jag faktiskt.

Denna natt har bjudit på knappt 2 timmars sömn.
Strax efter tre kommer mamma inrusande till mig, halvt i upplösningstillstånd. Hästarna har sprängt staketet (..såg väldigt underligt ut, staketet alltså, kan ju undra...) och är nu på fri fot. Fader Abraham har redan kastat sig i en bil och gett sig iväg på spaning. Jag, mor och bror efter i bilnr2. Vi delar på oss, klockan är halv fyra, vi försöker behålla lugnet för att inte brista ut i ren och skär panik. Exakt vad som helst kan hända. Typ. Efter många om och men har vi dem hemma igen efter en timme. Tack och lov. Nu andas vi ut.
1,5 timme kvar innan det är dags att gå upp. Jag provar att ligga på den vänstra sidan, vältrar över till höger, för att sedan prova mage och efter en stund rygg. Ingenting känns bra och jag får inte ro i kroppen. Ligger sådär och blindstirrar i drygt fyrtio minuter innan jag ger upp. Upp och hoppa, helt enkelt. Vrålhungrig var jag, kvart över fem på morgonen. Mor och bror gav också upp så vi åt frukost tillsammans. Nu är vi snart på väg och jag är i stort sett helt klart. Känns lite sensationellt sådär. Skön känsla. En mindre skön känsla kommer väl uppenbara sig om någon timme då tröttheten kommer slå ner mig totalt. Men den dagen (timmen), den sorgen.
So long, suckhas!






Jag är pigg, alert och trevlig 24.7. Tveklöst.

Finsk film. Ralliraita. Handlar om något rally, vilket man nästan kan ana av filmens titel. Olika team, stor spänning.
Läste om den, såg att den fanns tillgänglig -denna lilla finska godbit-, så jag tänkte att "Nej, jag ska inte vara trångsynt. Jag kan åtminstone kolla trailern."
Ja, så jag kollade trailern. Nu kan jag knappt bärga mig innan jag får se filmen.

För stunden besitter jag en huvudvärk som inte är av den här världen. Sedan i morse har den uslingen kommit och gått lite som det passat. Har några alternativ till varför den har uppkommit överhuvudtaget.
Ett kan vara att mitt huvud övertagits av små hamrande utomjordningar.
Ett annat kan vara att jag utom mitt medvetande gått in i en vägg byggd av tegelsten.
Det tredje jag överväger är att jag kanske fått en tumör som trycker mot min obefintliga hjärna.
Nej, fy. Sådant ska man verkligen inte skoja om! Därför gjorde jag inte det heller. Jag är alltid gravallvarlig, gränsar till en riktig buttergök.
Mitt fjärde och sista alternativ är vätskebrist. Ni vet, att jag druckit på tok för lite förhållandevis till värmen och min ständiga fysiska aktivitet.
Jag tror på det med utomjordningar, tveklöst.
Jag tror jag tänkte skriva något mer, men min tankeverksamhet gick precis i baklås. Så jag ger upp och sätter punkt här.



Den där lysande grejen, det är inte månen, det är en lampa.

E är här, till min förtjusning har han med sig sin lilla söta hund.

A lá Ida, till och med!

Jag måste få börja med att säga att jag är trött. Och eftersom det är min blogg så börjar ju jag hur jag vill.

Jag är så trött!

Strax före fem, på morgon, höll jag på att kvävas och ska väl bara vara tacksam att jag vaknade. Det var så klibbigt varmt i mitt rum att det inte gick att sova hur mycket jag än försökte. Jag gav upp fortare än kvickt och ett antal idéer började ta form inuti mitt trötta, tjocka huvud. Först bar jag ut mina sängkläder till studsmattan men den var givetvis dyngsur. Fortsatte därmed min färd ner under altanen, hämtade upp två dynor, lade dem i utemöbeln och bäddade ner mig. Jaha, det trodde jag, att jag skulle kunna somna därute. Aldrig.
Hade en kort överläggning med mig själv innan jag beslutade mig för att ta in hästarna. Jag gjorde i ordning Mozart och gick själv in och bytte om. 05.45 satt jag i sadeln och var på väg. Mitt hopp om att slippa alla flugfän, bromsar och mygg gick ganska snart i krasch. Vi hade en stor flock runt oss redan innan vi lämnat gården. Så det fick bli en kortare vända. Har jag tur så får jag åka till ridhuset lite senare. Antagligen har jag inte tur, men jag hoppas.
Runt en timme senare åt jag frukost på mina upplockade dynor tillsammans med en fästingbärare. Ytterligare en kvart senare slocknade jag på soffan, sov timmar och vaknade med huvudvärk. Men det är okej. Såhär tidigt tänker jag aldrig mer gå upp. Fy vale!

Svårflirtade tjurar