Igår förmiddag åkte jag och mamma, C och min instruktör iväg till ett ridhus här i närheten. Sedan klockan åtta hade det varit lektioner för Schöneman och när vi kom var det sista lektionen. Det var Ch som skulle rida och jag formligen älskar hans häst, jag stod alldeles andäktig i 40 min och bara tittade och lyssnade. Då och då inflikade min instruktör något till mig för att få min tankeverksamhet på rull. Då säger hon helt plötsligt; "du vet om att Mozart klarar det här?" Jag blir uppriktigt förvånad, för att Mozart kan så mycket hade jag faktiskt inte en aning om. "Va? Kan han?" svarade jag ovanligt dumt. "Jaa, ni har bara nosat lite på det där än så länge." Sådana kommenterar och sedan så se när oerhört duktiga ryttare rider för mycket utbildad instruktör, det ger så mycket inspiration och viljestyrka. Det är helt klart värt all den energi, tid, blod, svett och tårar som man tvingas lägga ner innan man når dit man vill. Och när man väl når dit, då vill man bara vidare. Jag är så glad att jag har min älskling, det är han som ger mig styrka och glädje när allt känns tungt. Att gå ut till honom en stund får känslor av ensamhet att försvinna. Mozart är lycka.


Älskling, som en isbjörn med sin vinterpäls.