Jag är slut. Jag är helt färdig och jag tror att varenda muskel i mina ben värker och gör sig till känna. Dressyrtränade i över en timme idag, första gången på ett bra tag som jag verkligen kunde rida ordentligt. Och bra gick det, riktigt bra! Mozart var genomblöt av svett när vi var klara och jag var inte sämre. Nu inväntar jag tårta. Jag känner för att göda dubbelhakan ytterligare lite.


ganska cool är jag ibland. totalt awesome.

Här sitter jag på morgonkvisten och gör ett försök att få ner några rader.
Till att börja med ska jag berätta en mycket hjärtskärande och otäck händelse om inträffade igår inne på Coop Forum.
E pratar i sin mobil och jag står och leker med en tändare. Plötsligt får jag syn på en kille i trettio- årsåldern borta bland frukten. Han hänger lite nonchalant på sin kundvagn samtidigt som han frenetisk gröpar i sin ena näsborre. Okej, tänkte jag, inte så fräsch och ingenting jag skulle göra bland andra människor, men visst, låt gå. Dock blir det värre. Betydligt värre. Han tar ut fingret, granskar det som han till sin lycka dragit ut ur hålan, för fingret mot munnen och inom mig skriker jag högljutt: NEJ, NEJ, NEJ! GÖR DET INTE! Men han gör det. Han hejdar sig inte ens lite grann. Fingret försvinner in i den salivfyllda grottan och han liksom suger av fingret relativt diskret. Gnager med sina smutsgula gaddar bort snoret. Tuggar ett par gånger, sväljer. Hans flickvän dyker upp bakifrån med en påse röda äpplen och så går de vidare. Precis som om att ingenting hade hänt.
Men jag, jag var skärrad och uppriktigt förvånad. Och ganska äcklad.

den här gången ligger fler bilder på min bilddagbok

Nyss hemkommen från staden. Har inhandlat både det ena och det andra. Bland annat ett par mormorskängor som jag är störtförälskad i!
Världens bästa Esben bjöd mig på mat samt gav mig en present!
Jag har köpt två presenter, fem om man räknar lite annorlunda.
Nu måste jag ut och fixa hästarna.
Mamma försöker truga i Esben pepparkakor. Antagligen tycker hon inte att han är tillräckligt snäll...
Bilder kommer antagligen senare.

Nu har biljetter bokats till Melissa Horn. Så om en dryg månad ska jag och Elin iväg!
Sovplats är fixad och det ska bli underbart roligt!

Asch, ni vet, den som snor någon av mina bilder bestraffas
med tio piskrapp på stjärten. Så.

Bakade kokosbollar. Skall vispas i trettio arma minuter.

Muffins med citronkräm och dekorationsmandariner.

Muffins med chokladkräm och pärlsocker. Skulle haft rosa strössel...

Höstäpplen är bland det finaste jag vet.

Det finns ingenting som slår höstens färger en solig dag.

Och idag låter jag bli att sakna dig. Du förtjänar det inte.

Visst finns du i mina tankar, visst är det svårt att slå bort dig.

Men jag försöker, jag försöker så innerligt och så ihärdigt.

Och jag saknar dig inte det minsta.

Älsklingskissen som börjar bli både gammal och senil.

De är inte kärleksfulla, två sekunder efter högg den bruna den vita.

Pavarotti.

Mozart. Min ögonsten.

Idag kom hovslagaren vilket jag inte hade en aning om. Helt plötsligt stod han bara ute på gården och påstod att det var idag han skulle komma. Enligt de uppgifter jag fått av mamma skulle han inte komma förrän imorgon. Jag tackade tyst mig själv och min fördömda lathet, att jag lyckades somna om och inte kom ut i stallet förrän strax före tio. Annars hade hästarna stått ute med lera upp till knäna. Det hade kunnat bli riktigt trist.

Annars har jag mest lagat mat och bakat, har knappt hunnit städa någonting alls. Nu värker kroppen, speciellt huvudet och jag bara väntar på nästa nervsammanbrott.

Ikväll kommer det upp lite bilder.

Jag trodde att jag åtminstone skulle klara en dag.
Någonstans inbillade jag mig att det höll på att bli bättre.
Men det behövdes inte mycket för att jag skulle bryta ihop fullständigt.
Tack.

Nu blir det en sådan där tråkig summering av min dag. Trots att de senaste fem timmarna segat sig fram värre än någonsin så har jag faktiskt hunnit med lite grann.

Halv nio var jag på plats på vårdcentralen. De kunde ingenting göra, de vet rättare sagt inte vad de ska göra, så nu ska jag få kallelse till kvinnokliniken. Jag blir skickad till de högre makterna, som hon uttryckte sig. Så jag hoppas på att jag får komma dit inom kort och att det därefter löser sig på ett eller två vis. Besöket tog på sin höjd fem minuter, jag hann få ur mig allt, hon hann ställa några frågor och så var det klart. Det kändes inte speciellt nödvändigt. Inte det minsta faktiskt. Jag anser att jag borde blivit skickad för länge sedan. Men icke. Jaha, nej, nu ska väl jag knipa och bara vara tacksam.

Kvart över nio, om jag inte missminner mig alldeles, klev jag och Elin på ett tåg. Ett tåg som gick mot Gävle som vi var övertygade om skulle stanna på vår station. Det gjorde den inte alls. Tåget började rulla, konduktören kom och undrade vart vi tjejer skulle. När vi till hans förskräckelse uttalat oss om detta försvann han iväg mot dörrarna utan att yttra ett enda ord. Nödstopp tryckte han på och talade om för oss att "tjejer, ni mååste läsa tidtabellen. Det är inte första gången det här händer! Ert tåg går inte förrän om fyrtio minuter!" Vi gick av, skamsna och samtidigt var det omöjligt att hålla fnittret inom oss. Vi hade ju dessutom satt oss i en av de främre vagnarna så nu fick vi, med svansen mellan benen, gå förbi alla och le lite försmädligt. Ursäkta att vi hindrade er resa, sade vi tyst med brinnande kinder.

Så småningom tog vi oss ändå fram till vårt mål. Först solade vi och efter att ha sett någon slags skräckfilm då två tjejer blir brutalt grillade i dessa cancerlådor kände jag en viss tvekan. Tolv minuter av mina femton hade jag ena handen utanför lådan, bara för att...

Sedan simmade vi några längder i badhuset. Det var proppfullt med lovfirande barnfamiljer som riktigt suktar efter aktiviteter att utföra tillsammans. Underbart.

Lunch avnjöts på ett trevligt ställe där det fanns mängder med olika salladstillbehör att välja. Gott.

Jag tror att varje avdelning blir kortare och kortare. Antagligen beror det på att jag börjar känna mig lite stressad utan någon egentligen anledning. Jag ska bege mig ut i stallet för att borsta, putsa och fixa till Mozart riktigt ordentligt. Det var ett tag sedan jag tog mig den tiden så nu får det bli av. Framåt nio ska vi rulla mot ridhuset. Jag och mamma ska kolla på en tjej som rider sista lektionen och sedan ska jag in en stund och rida igenom min häst. På onsdag blir det knotknäckning eller något sådant. Spännande. Så då ska Mozart åtminstone vara i mjuk och elastisk form, att jag har gjort det jag kan. Fördelsaktigt.

Hejdå.

Nu skall jag visst inte alls bege mig,
jag skall hålla mig här hemma i sällskap med mina kvävande tankar.
Och egentligen gör det ingenting,
för mascaran på ögonfransarna har klumpat sig,
håret är för rent och lockar sig trots plattångens ovarsamma tag,
mitt ansikte är rödmosigt och jag är ful.
Jag är fulare än någonsin och ångesten har ett sådant fast grepp om mig,
att det just nu är omöjligt att ta sig ur.
Och inte heller hade jag hunnit packa,
och inte heller hade jag hunnit stryka min tröja som jag efter många om och men valt ut,
och inte heller hade jag hunnit göra mig av med modfälldheten.
Så det var nog lika bra för inombords gråter jag,
och skriker av förtvivlan.
Mitt hjärta brister och mina vener pumpar som aldrig förr,
mina händer skakar och mina ögon bränner.
Jag har förlorat mig själv trots att jag minns vem jag är,
jag förtjänade inte mer.

sommarens soliga dagar känns i dagsläget så avlägset,
nu gör alla de brandgula löven sin färd ner mot marken,
för att bilda en gråaktig sorglig sörja.
dagarna är grå,
livet känns trist,
hopplösheten är överväldigande.
men så finns du där,
och du,
du ger livet en klar gnista som jag inte riktigt kan sätta ord på.

men vi var på teater häromdagen.

Jaha. Nu är man tydligen för fet för att få äta p-piller också. Det är ju underbart. Alldeles underbart. Det gick bra att äta dem i tre månader men nu är det stopp. IDIOTER! Blir så otroligt upprörd! Jag kanske VILL ha blodproppar. Vad vet dem om det egentligen? Jag kanske formligen ÄLSKAR blodproppar!
Och i ärlighetens namn så skiter jag fullständigt i om jag så får en blodpropp stor som ett jordklot i arslet. Jag vill ha mina p-piller och därmed basta. Nej, istället skickas jag till YTTERLIGARE en läkare. Som om jag inte har besökt tillräckligt många nu. Det här fungerade ju och hittills har jag inte fått några proppar! Ge mig mina piller och skit på er! Jag VÄGRAR, verkligen TVÄRVÄGRAR att köra in en stav i armen. Det ska de ju bara ha väldigt klart för sig. Och dessutom, vad skulle det hjälpa mig!? IDIOTER!
Ja, jag skriver om p-piller. Och jag använder ett ovårdat språk. Och ja, jag är FET! OCH JAG VILL HA MINA FÖRBANNADE P-PILLER! JAG SKITER I BLODPROPPAR OCH SVININFLUENSAN OCH ALLSKÖNS SKIT!
I vanliga fall är jag glad, åtminstone...

det finns spår kvar av dig.
på mig.
och det bränner.
det bränner hål och värker.
det är vackert och fint.
allt på samma gång.
kan inte hejda.
kan inte värja mig.
för fort.
för hastigt.
för mycket.
för allt.
de finaste meningarna uttalade.
framlagda som vitt på svart.
svart på vitt.
går inte att ta tillbaka.
och jag kommer aldrig att glömma.

Förresten. Jag kom på en sak.
Kolla in det här:


Såhär vore det trevligt att se ut. Inte riktigt så blek möjligen.
(Ja, det är jag!)
Men vad fick man?!!!!!!!!!!!!!

PRECIS! Det HÄR!

Det var ett tag sedan jag bjöd på glädjefyllda mobilbilder, eller hur?
Därför kommer här några stycken. En uppdatering på de som tagits sedan sist.
Det är inte många alls, ett fåtal, men de är glada. Jätteglada.


Jag och Elin fick en världsgod kanelbulle hemma hos farmor.

Vi jobbar hela tiden. Här syns mest min håriga halsduk men jag åsyftar
Anki i bakgrunden. Hon jobbar.

Elin jobbar också. Och hon är söt. Och hon tar på mig.

Jag ser mest ut såhär.

Då ville Anki haka.

Elin också.

Och så skriver jag små gulliga meddelanden.
Slut.

jag älskar himlen och dess vackra färger och mönster.
Även hösten är så vacker att det förslår.

Jag bär på så otroligt mycket inombords att jag inte riktigt vet vad jag skall ta mig till.
Jag är på väg att sprängas, explodera, försvinna, gå upp i rök.
Jag vill fly verkligheten och aldrig någonsin återvända.

Släpp snälla, släpp taget nu
Jag kan stå, gå eller krypa härifrån
Om det här är allt vi hinner med,
så håll mig hårt min älskling

Chans får mig att tänka på dig.
Utan dina andetag krossar mig totalt. Gör mig svag.
På något sätt ska det väl gå.

Jag saknar dig så att det gör ont,
och jag hade verkligen behövt dig nu,
mer än någonsin.
Men jag vet,
jag får skylla mig själv,
och stå mitt kast.

Det här är min coolaste klocka någonsin.
Plast, lätt, orange, awesome.

Jag vill att mitt hår ska se ut sådär när jag vaknar. Tack på förhand.

Jag kommer ihåg då förut, det var så svårt att förstå, acceptera.
Jag förtjänade inte att du älskade mig.
Och nu. Jag vet, jag har bara prioriterat mig. Jag förtjänar inte dina fina ord.

Jag lovar att jag skall gå åt mitt håll.
(på bild: emilia)

Frihet är det som räknas nu.

uttöjning a la Ida

störd? ja. tydligen
Nu ska jag till skolan. Hej!

Jag har varit vaken sedan klockan 06, trots att alarmet inte ringer förrän klockan sju. Men jag kan visst inte sova. Så nu har jag ätit frukost och förberett mig mentalt genom att andas lite djupa andetag och sådär.
Min frukost:
- havregrynsgröt med jordgubbssylt (hallon är godare!) och mjölk, tappade saltet i gröten; den blev översaltad och skitäcklig. Gick i stort sett inte att äta.
- en bit tacopaj som blev kvar från igår kväll.
- en marabouchokladrad. Mmmmmmmmm.
Nu är jag laddad.
Om en och en halvtimme kommer en av våra lärare och hämtar upp mig och fröken P. Vi ska till skolan idag. Vi har öppet hus. Vad roligt... på en lördag...
Ikväll blir det bio!
Tjadå!


God morgon!

Tomma ord. Så många tomma, värdelösa, obetydliga ord.
Genomskinliga. Obetänksamma. Besvikelse.



Vill bort. Bort härifrån. Åtminstone för ett litet tag. En timme, en dag, eller så...