Nu blir det en sådan där tråkig summering av min dag. Trots att de senaste fem timmarna segat sig fram värre än någonsin så har jag faktiskt hunnit med lite grann.

Halv nio var jag på plats på vårdcentralen. De kunde ingenting göra, de vet rättare sagt inte vad de ska göra, så nu ska jag få kallelse till kvinnokliniken. Jag blir skickad till de högre makterna, som hon uttryckte sig. Så jag hoppas på att jag får komma dit inom kort och att det därefter löser sig på ett eller två vis. Besöket tog på sin höjd fem minuter, jag hann få ur mig allt, hon hann ställa några frågor och så var det klart. Det kändes inte speciellt nödvändigt. Inte det minsta faktiskt. Jag anser att jag borde blivit skickad för länge sedan. Men icke. Jaha, nej, nu ska väl jag knipa och bara vara tacksam.

Kvart över nio, om jag inte missminner mig alldeles, klev jag och Elin på ett tåg. Ett tåg som gick mot Gävle som vi var övertygade om skulle stanna på vår station. Det gjorde den inte alls. Tåget började rulla, konduktören kom och undrade vart vi tjejer skulle. När vi till hans förskräckelse uttalat oss om detta försvann han iväg mot dörrarna utan att yttra ett enda ord. Nödstopp tryckte han på och talade om för oss att "tjejer, ni mååste läsa tidtabellen. Det är inte första gången det här händer! Ert tåg går inte förrän om fyrtio minuter!" Vi gick av, skamsna och samtidigt var det omöjligt att hålla fnittret inom oss. Vi hade ju dessutom satt oss i en av de främre vagnarna så nu fick vi, med svansen mellan benen, gå förbi alla och le lite försmädligt. Ursäkta att vi hindrade er resa, sade vi tyst med brinnande kinder.

Så småningom tog vi oss ändå fram till vårt mål. Först solade vi och efter att ha sett någon slags skräckfilm då två tjejer blir brutalt grillade i dessa cancerlådor kände jag en viss tvekan. Tolv minuter av mina femton hade jag ena handen utanför lådan, bara för att...

Sedan simmade vi några längder i badhuset. Det var proppfullt med lovfirande barnfamiljer som riktigt suktar efter aktiviteter att utföra tillsammans. Underbart.

Lunch avnjöts på ett trevligt ställe där det fanns mängder med olika salladstillbehör att välja. Gott.

Jag tror att varje avdelning blir kortare och kortare. Antagligen beror det på att jag börjar känna mig lite stressad utan någon egentligen anledning. Jag ska bege mig ut i stallet för att borsta, putsa och fixa till Mozart riktigt ordentligt. Det var ett tag sedan jag tog mig den tiden så nu får det bli av. Framåt nio ska vi rulla mot ridhuset. Jag och mamma ska kolla på en tjej som rider sista lektionen och sedan ska jag in en stund och rida igenom min häst. På onsdag blir det knotknäckning eller något sådant. Spännande. Så då ska Mozart åtminstone vara i mjuk och elastisk form, att jag har gjort det jag kan. Fördelsaktigt.

Hejdå.