update3
update2
Alltså.. någon måtta på hur länge man får skjuta på saker och ting borde det ju vara! Jag är verkligen i sista sekunden, något alldeles otroligt. Jag blir uppriktigt galen på mig själv. Okej, jag har i alla fall både bladat och delat reklam. Och så har jag sett till att mina kläder blivit tvättade plus nästan helt torkade. Mamma kommer väl snart hem och då skall hon hjälpa mig att stryka lite. Under tiden skall jag väl plocka i ordning allt jag måste ha med mig och därefter den riktiga utmaningen, få ner allt i väskan. Ha! Önska mig lycka till, säger jag ju bara.
Hela tiden vi delade reklam öste regnet ned på oss. Det störde mig inte väsentligt, jag är bara ganska blöt nu. Men vadå, det torkar. För övrigt är det slut på delandet nu. Eller ja, väldigt snart i alla fall. Jag har sagt upp det och det är två veckor uppsägningstid. Ska faktiskt bli ganska skönt. Jag har trots allt hållit ut i ett och ett halvt år nästan med det där!
Nej, nu borde jag verkligen avlägsna mig. Fy, så stressat det blev nu då. Men vadå, jag har ju hela natten på mig. Om någon känner för att hålla mig sällskap under kommande sömnlösa nattimmar är ni hemskt välkomna att vända er till min mobil.
Tjjja!
update1
Nu ska jag dricka the, studera, blada reklam, dela reklam. Spännande.
Hejjj.
Dagen före dagen...
Jag ska packa(!!), som vanligt har jag skjutit upp det. Jag har inte ens något att packa i än. Men efter ett besök hos mormor och morfar så hoppas jag att vi kan råda bot på den delen i alla fall. Sedan så ska Mozarts putsas samt eventuellt ridas. Blada och dela reklamen samt lite studier. Mhm, det är bara att sätta fart och inte sitta här! Lättare sagt än gjort. Nej, men jag ska alldeles snart sätta fart på skutan.
Imorgon måste jag upp och hoppa senast halv sju, sju ska jag sitta i bilen på väg till Charlotta. Direkt jag kommer hem är det bara att hoppa in i duschen, göra mig i ordning, in i bilen igen och så bär det iväg till stationen. Pjuh. Hur några timmar jag kommer sova i natt vill jag inte ens tänka på.
Spännande!
update
På den första stationen delades vi upp i två grupper och första momentet var att rita och så skulle lagen gissa. Inga närmre förklaringar anser jag vara behövligt. Därefter var det musikstafett. Vår lärare var den som var absolut mest taggad. Vid ett tillfälle "sjöng" hon "BOORN IN USAAA!" och vevade med armen. Hon påstod att hon "försökte få igång oss, för vi var ju så tysta", men egentligen så tyckte hon nog att det var väldigt roligt. Och viktigt att vinna. Vi vann.
Nummer två var något med kommunikation. Par, rygg mot rygg, beskriva, rita. Inte överdrivet komplicerat det heller.
Sist men inte minst gjorde vi sockermålningar.
Lunch. Gröt.
Väldigt lång rast som jag och Å spenderade genom att lyssna på en konstert. Två gånger. Som estet anordnade. Det var imponerande och bjöd på lite gåshud. Jag och Å är så kulturella att det förslår.
Svenska. Läste i en knapp timme och därefter fick vi sluta. Gissa om det kändes bra. Stod i regnet och väntade på bussen, när den väl kom blev den inom ett par sekunder smockfull. Alla ville hem och inviga lovet.
Sista biten fick vi skjuts av E:s mor och bror. Liten utomjording överföll mig! Med tunga och oerhört överenergisk kropp blev jag totalt överfallen. Sedan satt hon på min arm i fem minuter. Det finns förmodligen ingen sötare hund än E:s.
Glad tjej
Idag (undra hur många inlägg som jag har börjat med just ordet 'idag'..) är en sådan där dag då jag är jättetrött men ändå så oförståeligt glad. Ögonlocken är blytunga men ändå så känner jag mig pigg. En något underlig kombination. Timmarna i skolan har varit väldigt lugna, allt känns mycket lättare nu när det bara är någon dag kvar till helg och lov.
På morgonen hade vi svenska, vilket påminner mig om att jag ska sätta mig senare ikväll och recensera en utläst bok, och då läste vi. Härlig start på morgonen faktiskt. Sedan engelska, uträttades inga storting där heller. Lunch. Jag och Å frossade i fiskbullar. Barn och kultur- lektion, skrev ut tre papper, läste, slut. Sista lektionen var idrott, ishallen! Först var det enbart riktigt obehagligt och nervkittlande, sedan bara obehagligt. Och ja, lite roligt. Sådan idrott borde man ha oftare. Så nu är min kinder röda, lite mors lilla olle- stuk, och varma.
Ska äta middag med familjen nu,
sedan Arboga, tj med Thomas och Maria, far, bror och E.
Hejjjjjjjjjs
Idag...
Det hela började med en sovmorgon till åtta, därefter en promenad och så skjuts till skolan med A. När vi anlänt förpassade jag mig och frökenP till skolans cafeteria där jag käkade frukost. Sedan väntan. Och lite mer väntan. Till sist så började datorkunskapen. Lång lektion men poff så hade den gått upp i rök och så lunch. Matte med mannen som har en hemskt dålig andedräkt. Jag måste bara säga det, man blir på riktigt illamående. Det är synd. Tuggummi är inte så dyrt. Det är inte tandborste och tandkräm heller. Kanske har han sura uppstötningar.
Sist men inte minst hade vi prov. Det var det mest mastiga prov jag någonsin upplevt! Stort OJ! Runt 12 huvudfrågor med G-, VG-, MVG- nivå på nästan alla. Och det var inte korta svar som: "ja" och "nej", utan långa utlägg skulle det vara. Jag tror att det gick ganska bra i alla fall. Det var mycket egna tankar inblandat och jag tycker att det var bra. Sådant här upplägg borde definitivt fler prov ha. Dock fick man skrivkramp.
Fick skjuts med A hem också så jag kom hem nästan fyrtiofem minuter tidigare än i vanliga fall. Gissa om det var skönt! Så jag bestämde mig för att en uteritt vore skönt i det här kyliga höstvädret. Det är så mysigt med alla prasslande löv och svajiga träd. Mamma gjorde mig sällskap och hästarna var minst sagt pigga. Riktigt uppfriskande, så skönt att komma ut och rensa tankarna. Mysigt! Det bidrar också alltid till så trevliga pratstunder med mamma som annars kan vara väldigt svårt att uppnå ostört.
Egentligen skulle jag ha tagit en trip till ridhuset men det blev ingenting av med det. Utevädret kändes på tok för lockande. Mozart skall mest travas och skrittas nu, för han är inte helt okej. Galopp kunde vi utöva om det kändes bra. Men ptja. På måndag blir det som sagt en sväng till en kiropraktor innan jag åker till Tryd. Upp i ottan med andra ord. Men det skall bli skönt att få veta om, och i så fall vad, det är för fel på min alldeles egna lilla älskling.
Trots allt det arbete det medför så är det så mysigt med egen häst. Kunna gå ut precis när man vill, göra precis vad man vill och veta att den här hästen, han är bara min. Så många gånger jag borrat ansiktet i hans tjocka päls och bara luktat, känt mig lugn. Och Mozart, vilken personlighet och vilka framsteg vi faktiskt gjort. Från att inte ha kunnat lasta honom överhuvudtaget till att han nästintill går på själv. Från att inte ha kunnat rida honom till att höja vår nivå betydligt. Framsteg är så härligt. Och dessutom, nu när jag ändå är i gång med det här eviga hästsnacket, jag bör verkligen vara tacksam. Mina föräldrar. Oj, så de har ställt upp. Egentligen skulle vi inte ha några hästar efter mammas häst som vi tog bort när jag var liten.
Jag fick rida på ridskola två gånger i veckan, vilket inte är direkt gratis. När det sedan blev tal om att införskaffa häst ville mamma absolut att min skulle ha sällskap så hon återupptar sin ridning. Hon börjar rida en gång i veckan, ett tag två gånger, för att återuppliva sina kunskaper. Jag kommer ihåg efter första gången. Hon var så öm i kroppen att hon knappt kunde köra hem. Men hur som. Jag får min häst. De ordnar stallplats åt mig och betalar detta. Jag har inte behövt lägga många kronor på honom, endast när jag behövt något extra eller velat rida för instruktör utöver min vanliga lektion. Pappa fixar stall som är långt ifrån klart, men de har verkligen hållit på. Lagt ner mycket tid för min skull. Dessutom köper mamma en häst till sig också. Jag får skjuts till ridhuset i stort sett precis när jag önskar, om det finns möjlighet dvs. Så många gånger mor och far suttit i det där ridtältet och huttrat sig fördärvade.
Det betyder så mycket. Det där odjuret som står där ute i stallet och tuggar hö just nu, han betyder mycket.
Utöver att jag älskar att träna och hästar överhuvudtaget så är ett stort plus just mammas och mina uteritter. Det är bland det mest avslappnade och trevligaste som finns. Öppen kommunikation betyder mycket i min ålder, har jag märkt, och det behövs verkligen. Och så mycket som mamma ställer upp. I stort sett alla dagar jag är i skolan ser hon till att mocka och förbereda inför kvällen. Hon är fantastisk.
Med det här blogginlägget vill jag ge en eloge till mina föräldrar, något jag gör alldeles för sällan.
Jag är verkligen tacksam. Tack för allt, för att ni ställer upp såsom ni gör!
sadness
När det knappast kan bli så mycket värre just för stunden är det Kristofers tur att dra ett förberedande andetag. Jo, han skall också 'flytta'. Så, då ser man inte honom heller alltför ofta. Kristofer. Precis som Johannes något alldeles otroligt omtänksam och så oerhört snäll och stöttande. Så många ovärderliga råd jag har fått av honom. Han har förgyllt många dagar i mitt liv med sina skämt och tjfyllda dagar. Han har dragit med mig på allt möjligt och alltid gjort sitt yttersta för att engagera.
De här två killarna, männen, har varit och är några av mina absolut bästa vänner.
Bröder. Storebröder. Två stycken som alltid kommer leva kvar i mitt minne och hjärta, oavsett hur mycket (lite) vi träffas.
Knaaas
Imorgon är det en sådan där värdelös dag då vi börjar kvart över tio på grund av inställd bildlektion. Då skulle man ju kunna tro att det öppnar möjligheten till en underbar sovmorgon. Dock så har jag inte så många bussar att välja på. Antingen kan jag ta den klockan halv åtta eller... hm... den som går.. halv åtta! Förhoppningsvis får jag åka med frökenP och A. Mer information angående det ikväll.
Idag är det 6 dagar kvar till det att jag beger mig till Småland. 6 ynka dagar! Jag är uppspelt, nervös och förväntansfull!
Senast vi träffades var den 3 augusti. Med femtio mil emellan är det inte alltid så lätt. Nu får vi chansen, under 6 dagar, att börja lära känna varandra på riktigt. Olidligt spännande!
När jag kommer hem ikväll måste jag plugga lite inför prov imorgon. Jag tror att det är ett ganska viktigt prov, vid närmare eftertanke. Ojdå. Ja, lite sent ute som alltid. Dagen före sissodär, det är min specialitet.
På torsdag ska vi åka skridskor på idrotten. Behöver jag nämna att jag inte hoppar jämfota av lycka? Jag kommer med största sannolikhet krossa svanskotan, bryta foten, få en pigg i ögat. Nej, jag ser inte alls fram emot det. Och jag är inte negativ, jag är realist. Äsch. Jag ska bli hockeyproffs.
Nu har jag suttit här i femton minuter alldeles för mycket. Typsikt.
Over and out.
Grattis
Kristofer och Ninette.
Fredrik och Felicia.
Så grattis, vänner!
2
Vad sade jag att jag skulle skriva två inlägg för? Jag har ingenting mer att säga. Åtminstone inte vad jag kan komma på. Min hjärna är ganska grötig nuför tiden, jag vet inte alls vad som hänt. Och trots hårfärgningen känner jag mig inte det minsta smart.
Hm, vi kan köra en genomgång av min dag. Det är synonym till ordet ointressant men kanske kan det sätta sprätt på min blogglust? Det här med ointressanta ting att förtälja är ju min grej, så att säga.
Vi börjar dagen från och med det att jag klev upp ur sängen.
Alltså, jag klev upp ur sängen. Då hade klockan ringt och ringt i tjugofem minuter. En variation mellan Brad Paisley, Håkan Hellström och Twisted sister. När jag väl lyckades komma upp kände jag direkt att här inne kan det inte vara mer än max 17 grader. Hysteriskt! Huttrande snubblade jag nerför trappan, tog ett rejält stöd mot trappräcket och klättrade över grinden.
Nog med detaljer? Kanske, så hur som.
Jag duschade, sminkade mig, borstade tänderna och så vidare. Ett sorgligt konstaterande som jag gjort för länge sedan är att håret går aldrig att få så bra som frisören fick det när man gick hem. Man kan stå i timmar utan att ens vara i närheten. Hon drar fingrarna genom det, lite spray, plattång och det tar på sin maximala höjd sju minuter.
Det var kallt att vänta på bussen trots min tantutstyrsel.
Efter fyrtio minuters bussåkande klev jag av bussen och upptäckte till mitt förtret att det regnade. Sådant gör mig inte det minsta lycklig. Inte nog med att det är måndagsmorgon, nej, det ska självfallet regna också!
Matte. Genomgång. Startade upp kapitlet statistik. Sofia var kortast. Björn var näst störst. Jag gick ut ur klassrummet för att hämta min mobil. När jag kommer tillbaka från skåpet drabbas jag av plötslig minnesförlust. Jag har inte en aning om vart jag skall gå in! I ren panik skickar jag ett sms till elinå som får komma ut och ledsaga mig in igen. Så det kan bli!
Något karaktärsämne. Satt vid datorn. Gjorde nästan bara det jag skulle. Blev klar med arbetet. Känns bra, tack.
Lunch. Elinå kunde inte äta. Jag åt. Sedan minns jag inte vad vi gjorde. Eller jo. Vi pratade och jag höll på att gå ner i spagat. Mina "gamla" stövlar har förlorat det yttre på klackarna så de är superhala. När vi kom upp på det blanka stengolvet sade det "ructh" och jag hade kunnat försatt mig i en hemskt obehaglig position. Dock blev det inte så, tack och lov.
Karaktärsämne nummer två. Skrev önskemål på APU-plats som äger rum om sissodär två veckor efter lovet. Därefter såg vi på Emil i Lönneberga i 1h och 40min. Intressant. Lite frågor att svara på. Speedad genomgång. Slut.
Engelska. Sista lektionen. Allas humör var på topp. Diskuterade lite. Läste lite. Skrev lite. Hejdå.
Buss hem. Jag läste bok baklänges. Illamående.
Just nu är jag totalt själv hemma och kommer nog vara det en stund framöver.
Mormor och morfars hund är här. Nyss satte han igång och ylade riktigt hysteriskt.
Överväger att släppa ut honom till vargarna.
Over and out.
inlägg 1
Jag minns i somras, det vore kanske lite väl dement om jag inte gjorde det, då bloggade jag flera gånger varje dag. Och det oerhört lustiga var att jag hade något att säga i stort sett varje gång. Jag blir inte klok på mig själv. Nu är jag upptagen precis hela dagarna, dagarna i ända, ändå så är bloggningen sämre än någonsin. Inte nog med det utan när jag väl uppdaterar så blir det bara några enstaka rader. Ett litet livstecken. Ingenting mer. Jag har inte längre vare sig humor eller flyt. Det är sorgligt eftersom jag tycker om att skriva. Jag vet inte. Det är strunt samma. Tiden räcker i alla fall inte till.
Hur som helst hade jag tänkt uppdatera lite här och nu. Den ursprunliga tanken är att jag skall åstadkomma åtminstone ett par inlägg om ett par olika saker. Men känner jag mig själv rätt, vilket jag egentligen inte alls gör något vidare, så kommer jag snart att ge upp. Kanske blir inte ens det här inlägget publicerat.
Här kommer det följa lite depp blandat med sorglig uppgivenhet. För er som har viktigare saker att lägga er tid på och inte alls är intresserade; hoppa över detta. Jag skriver det för min skull, för att jag känner att jag verkligen behöver det.
Jag stod och pratade med mamma en liten stund igår kväll och plötsligt så rann allt ur mig. Allt som jag har samlat på mig under ett par, tre veckor. Jag insåg att jag har aldrig tidigare känt mig så sårad, så värdelös. Jag må vara en dålig vän, men förtjänar jag verkligen det här? En knivhugg rätt i sidan, totalt utan förvarning, från den som jag minst anade. Jag har aldrig känt mig så ensam och sviken. Desto mer jag tänker på det... Det suger kraft, som mamma sade, för övrigt ett av hennes mest använda uttryck. Just det att jag litade på dig, anförtrodde dig allt. Sedan använder du delar av det emot mig. Av vilken anledning? Avundsjuka? Hat? Du fick det att låta som om du gjorde någon en tjänst. Både du och jag vet så väl att det inte var så. Förstöra, är nyckelordet i det här sammanhanget. Det finns gränser. När det hände bestämde jag mig för att gå vidare direkt, bara dra ett streck, ett streck som egentligen inte behövdes. Jag gjorde det för att jag älskar dig så otroligt mycket och har så länge gjort. Men som jag sade. Det finns gränser. Jag är inte direkt arg. Jag känner mig mest övergiven, en sorglig hög. Att du lyckas påverka mig såhär. Kanske är det mänskligt. Du visste vad jag kände, jag berättade för dig.
Sviken. Svek.
Varför?
Kom aldrig och säg att du gjorde det för att du bryr dig. Ville göra det som var rätt. Eller kanske till och med den mest patetiska och uttjatade ursäkten som går att finna; jag tänkte mig inte för. När det gäller något sådant här så vet man exakt vad man gör. Det krävdes handling. Och ett elakt tänkande. Jag förstår verkligen inte varför. Varför du ville såra mig så in i märgen.
Det här fick mig att tänka. Inse att det involverar mer än just den här händelsen, vad som fick dig att göra såhär. Det har pågått en längre tid.
Jag är långt ifrån perfekt.
Jag kan vara en riktig, riktig idiot.
Men det här. Du utav alla.
förändringarnas dag
upprörd
Jag satt vid tvn, lillebror kom hem, jag gick ner och öppnade åt honom samt kissade. Gick upp och såg den sista kvarten på en film, drack absolut ingenting. När rollistan rullar känner jag återigen hur sprängfylld min blåsa är. Det är bara att rusa nerför trappan än en gång. Huvudvärken gör att allt snurrar en aning så det gäller att hålla ett stadigt tag i trappräcket. Dessutom har jag hala strumpor på mig.
Var det här det mest intressanta blogginlägget i min historia? Hm, jag tror nästan det.
Summan av kardemumman är i alla fall att jag är trött på att kissa och tänker snart strejka!
Nu ska jag halta in på mitt rum och försöka slänga ett öga i matteboken, ja, inte bokstavligen.
För övrigt var mamma och handlade en sväng idag. På Granngården upptäckte hon något fantastiskt! Packa en pappkasse för 1000:-. Sagt och gjort, min mamma är en mycket händig packare så när hon kom till kassan sade denna: "ojojoj... mycket har du fått i..." Jag är stolt! Hon kom hem med ett supersnyggt ulltäcke till min häst, en ridhjälm till mig, ridskor till henne samt flera hundtäcken, koppel, halsband, sprayer och 'smörjelser' (till hästarna), en dammpump samt massa bultar och grejer. "Det gällde att fylla alla små hål och luckor", var hennes kommentar. Helt fantastisk tjej! Det var rena guldgruvan hon packade upp inför mina febriga ögon.
Over and out.
På riktigt!
Man fick välja mellan att vara kvar i skolan och jobba eller åka hem och jobba. Med nöd och näppe hade jag möjlighet att välja det senare alternativet.
Lite sen till lektionen, fick inte informationen direkt. Ger klockan en snabb blick och inser att oj, nu går den sista tidiga bussen om två minuter och jag måste till skåpet först. Jag springer, småjoggar, ser allmänt löjlig ut. Men framåt tar jag mig och lyckas precis hinna till bussen. Verkligen precis! Glatt slår jag mig ned på ett säte längst fram bredvid en bekant. Bussen kör iväg, jag är tacksam, några spelar bongotrumma inuti mitt huvud.
När jag kommer hem tar jag febern, det är det absolut första jag gör. Och tro det eller ej, den visar feber! Från mitt vanliga 36,6 till 38,0! Det är en avsevärd skillnad och inte alls konstigt därmed att jag klagat och gnällt precis hela dagen.
Så... nu har jag med andra ord rätt att klaga. Eller?
Nehejdå. Jag ska inte klaga. De flesta blir ju lite sjuka då och då. Jag ska dricka the, sova och vila huvudet. Det blir finnemang!
hopplöst
Jag började skriva ett inlägg som bara skrek "hej! jag heter ida och det är synd om mig!" Men så mitt i allt så ångrade jag mig, raderade och tog nya tag. Vem bryr sig egentligen om hur jag mår? Det är sannerligen inte den information man vill få när man läser en blogg. Om någon är intresserad av hur jag mår kan jag alltid nås på min mobiltelefon.
En nokia 3310 med snake och ett litet hälsningmeddelande när man startar den. Ingen kamera, ingen färg, noll komplikationer.
Idag är en sådan dag då allt känns hopplöst. Är man inte helt frisk och kry så känns allt botten.
Idag är en sådan dag då man inte vill något annat än springa naken över ett befolkat torg.
Läskig kille
Min bror var på marken för några veckor sedan och lyckades inhandla en hel del otäcker. Men ända fram till idag har jag lyckats undvika dem. Men så idag, som sagt, var det kört. Stressad letade jag efter en tändare till mina värmeljus, ser plötsligt en silvergrå ligga på köksbänken. Ida tänker ungefär såhär: "hm, det måste vara lillebrors, den kanske fungerar, då kan jag ju låna den!" Jag tar tag i den och gör därefter något jag verkligen skulle ha undvikit. I fortsättningen ska jag vara mycket mer skeptiskt till allt som min lillebror har inhandlat och har i sina ägor.
Min vän, jag fick Sveriges kraftigaste vibratorstöt genom hela armen. Jag tappade tändaren, i ren förskräckelse klämde jag sönder min smörgås samt blev otroligt chockad. En stund stod jag bara och såg på tändaren som slagit i golvet. Jag övervägde att kasta ut den genom dörren, långt, långt bort. Sedan kunde jag inte låta bli att le lite för mig själv. Det var ju faktiskt komiskt. Skönt bara att ingen såg mig. Det här är din och min hemlighet! Min bror ska inte få njutningen att veta att hans storasyster faktiskt gick på det. Aldrig någonsin!
6 o k t
Måndag. Eftermiddag. Klockan är 13.52. Två timmar kvar att uthärda. Trött. Halvkrasslig. Totalt utan lust för det här.
De nya jeansen har åtminstone inte töjt sönder sig, som de förra gjorde. Då blir man enbart deprimerad och så obarmhärtigt irriterad. Verkligen. Det kryper i hela kroppen på mig när jag inser att jag lagt ett x antal hundra på ett par jeans som tappar passformen efter några ynka timmar. Hur lite skall man kunna begära egentligen? Pinsamt dåligt!
Hur som helst. Vi har något grupparbete, vi jobbar med UNICEF. Just för tillfället går det inte överdrivet mycket framåt. Men vi har några gånger på oss så vi borde hinna. Fast man vet ju aldrig. Jag har blivit så otroligt lam! Jag får aldrig någonting gjort längre.
Oändligt oerhört skönt med lov om tre veckor. Då blir det en hel veckas lov och därefter blir det ett par veckor i skolan, om jag minns rätt, och sedan APU i fem veckor tills det att det återigen blir lov. Det ska faktiskt bli riktigt skönt, lite omväxling sissodär. Ungefär som att färga håret, men ändå inte. På tal om lov. På höstlovet ska jag färdas med tåg neråt i landet och träffa T. Som det ser ut nu så blir det i 6 dagar, mycket spännande och nervkittlande. yes! Naej, det ska bli jätteroligt! Bara att hålla tummarna för att jag inte skall dra på mig någon magsjuka eller något annat otäckt. Man vet ju aldrig. Sjukdomar kan drabba vem som helst när som helst, speciellt när man minst anar det. Och definitivt speciellt när man inte vill det. Så nej. Så länge jag inte åker på någon släng av galna kosjukan eller fågelinfluensan ska jag iväg. Riktigt så hårddragen är jag inte gällande skolan. Men å andra sidan. Det är inte varje dag man åker tåg ända ner till tryd. Nu spårade jag ur totalt och vet inte alls vad jag pratar om. Vi fortsätter.
Elin Å sitter här bredvid mig vid en dator. Hon beordrade att få vara med. Så nu är hon det. Grattis televerket!
Kanske jag borde göra lite nytta? HA! Skrattade jag dig rakt i ansiktet? Åh, förlåt.
Nej, jag vet inte alls vad det är med mig. Men det spelar ingen roll.
När jag kommer hem ska jag stoppa i mig en alvedon och därefter bege mig ut en sväng på hästryggen tillsammans med mamma. Vi ska rida den roligaste rundan samt att det är totalt underbart väder. Kan det bli så speciellt mycket bättre? Knappast!
Nu ska vi kolla på Benjamin i morgonsoffan!
4 av 5 toasters!
Kanonkul!
Over and out
h e y y y
Igår var jag och Saxin på marieberg större delen av dagen. Jag lät pengarna flöda och jag kan nog känna ett litet stygn av dåligt samvete. Nu har jag i stort sett bara pengar till klippning och färgning om en dryg vecka. Sorgligt. Men jag köpte bara bra saker, så det behöver jag åtminstone inte må dåligt över nu. Jag köpte ett par jeans, två tröjor, två nagellack, en scarf, hårspray, kola stövlar och så något mer har jag för mig. Just ja! Fempack hudfärgade strumpbyxor samt ett par röda strumpbyxor. Så nu har jag mina röda i alla fall. Fy, vad bra det känns, må så sägas!
Vi inhandlade också bjglass och den var helt okej god. Förutom kakdegen. Varför har man i kakdeg i glass? Jag fick ont i magen och mådde illa, men det skall erkännas, det var gott.
På kvällen mös vi och gick igenom vt med massa levande ljus, the, dricka och det slutade som vanligt med... total urspårning! Vi eldade pennor, bokmärken, plastskedar och ja, gjorde en "liten" brasa som fick mamma att bli riktigt upprörd. Sammanfattning; tack och lov har inte jag någon fungerande brandvarnare på mitt rum numer.
Vi besprutade även hela mitt golv med pattångsspray. Hm. Det blev oändligt halt och jag höll på att dö. Saxin sprayar vid min säng, lite djävulsk som hon är, i hopp om att jag ska ramla. Vi går ut till datorn. Sitter där en liten stund då hennes mobil plötsligt ringer, den ligger på mitt sängbord. Hon rusar och strax därpå hör jag en stor duns. Saxin ramlade! Behöver jag ens skriva att jag skrattade så att jag grät? Det var det absolut roligaste på mycket länge. Ojojoj! HUMOR!
Nu sitter jag hemma hos Saxin. Vi blev bjudna på mat här idag, minsann. Supertrevligt och mättande gott. Jag är verkligen jättemätt. Jag har ätit älg!
Nu ska vi nog snart bege oss hemåt. Ska bli lite skönt faktiskt. Fixa åt hästarna, ta på lite mjukiskläder, tända ljus, läsa. Det ska bli riktigt tummen upp för jag är just nu mer död än levande. Sjukligt trött AB.
Någon annan som haft en någorlunda fartfylld helg?
SMACK!
s j u s v å r a å r
Oundvikligt är jag en obotligt lat människa. Jag hjälper till med hemmets sysslor lite då och då, sådant som måste göras. Men när det kommer till mitt rum, då blir jag matt av bara tanken. Jag pustar, stänger dörren, skjuter på det. Dag efter dag blir månad. Just nu så har jag ett svagt minne om att senast jag städade mitt rum var i mitten av Juni någon gång. Fast det blev inte stökigt förrän i slutet av Juli. Och då var det till en början inte speciellt stökigt, utan det var endast lite framdraget här och där. Lite kläder, ett par böcker, ett batteri. Gör man inte något åt det, nej, då kan resultatet bara bli ett visst.
K A T A S T R O F.
Så nu när jag satte i gång har jag upptäckt ett x antal hemskheter. Egentligen borde jag inte skriva ut dem här för då finns det risk för att jag förlorar alla vänner jag har. Jag är sannerligen ett äkta äckel.
Bland annat hittade jag en flaska med saft, eller ja, saften befann sig numer inte inuti flaskan. Hm. jag hittade en påse med kläder sedan augusti månad, ouppackad. Trettiotvå handdukar, typ. Oanvända kläder som jag köpt för flera månader sedan. Ojoj, listan kan göras oändligt lång.
Men nu har jag tagit ett ordentligt grepp runt nacken och kört i gång. På allvar. Jag ser faktiskt golvytan, vilket är en fantastisk känsla. Mitt rum luktar instängt, men vad gör det? Snart kanske jag till och med får in en dammsugare och en mopp, då kommer det inte lukta något annat än ljuv sommaräng.
Jag har även fått en mer skarpsint förståelse för varför mamma inte vill att jag skall inhandla mer kläder. Jag gjorde en otäck upptäck idag och fick sannerligen svart på vitt. Jag kan inte längre klandra henne för hennes långa, ilskna utlägg om att jag faktiskt inte behöver mer kläder. Jag har så att det räcker till både mig och en mindre afrikansk by.
Jag har tio par jeans som jag kan/vill använda, så har jag tre, fyra, fem par som jag inte för allt i världen skulla klä mig i. Jag har ett dryga femtiotal tröjor/linnen/skjortor samt sex, sju tunikor. Åtta, tio par kjolar och klänningar. Mjukisbyxor, pyjamasbyxor och vem vet allt. Mellan tjugo och trettio par skor, dessutom.
Imorgon ska jag till Örebro och shoppa. Garderoben kan ju behövas uppdatera.
Pappa visade mig precis bilder på när jag var mellan några månader och ett år drygt. Glad på precis vartendaste litet kort, tandlös till glugg mellan framtänderna. Alldeles superlockligt hår, alldeles ljusblont- blekt av solen. Men när jag inte var speciellt gammal, ett halvår kanske, då var jag alldeles brunhårig. Sedan blev jag blond och nu är jag återigen mörk i huvudet.
En färgning ska sitta fint. Fy. Det ska bli riktigt roligt att få göra en liten förändring.
Naej, nu ska jag återgå till plikten, till arbetet som betalar ut lönen ; du slipper löss och annat skabb.
Over and out.
Upp och ner
1. Alex Schulman: Värre blogg var det länge sedan jag läste. Under knappt en halvtimme har jag lagt ner tid på att läsa igenom några sidor, avgöra vad jag tycker om honom. Han är en egocentrisk, självupptagen översittare med sig själv som absolut största idol, upphissad på den största piedestal som går att finna. Jag känner absolut inte människan och tro mig, det är jag evigt tacksam för. Han lever på att köra andra människor i botten, riktigt njuter av det. Utstuderat elak typ. Att gå till personangrepp på en kändisblogg, har han verkligen alla koppar i skåpet? Blir inte han skjuten eller nedstucken på NK, blir med största sannolikhet ingen det. Dock har han ett utomordentligt sätt att uttrycka sig i skrift.
2. Idol. Nu är det bara relativt duktiga kvar och hur roligt är det? Nej, precis. Inte underhållande för fem öre. En efter en framför de något alldeles säreget, darr på rösten, intensiv idolblick, krullat hår, rockig frisyr, tårar. Jag blir hysteriskt. Tacka vet jag de första avsnitten då snubbe efter tant gör bort sig, sjunger obarmhärtigt falskt, får tittarna i soffan att gömma ansiktet i händer för att slippa bli generade. Nej, nu ska det låta bra och nu ska det röstas för miljontalskronor varav en pyttedel går till någon trevlig organisation.
3. Här tänkte jag skriva ytterligare något intressant men jag hinner inte. Tiden har runnit iväg och jag skall bege mig. Möjligt att det kommer något mer ikväll, jag har faktiskt minst en sak jag skulle behöva blogga om.
UPP
1. Lars Eriksson.
Behöver jag säga mer? KNAPPAST!
