"Never mind I'll find
Someone like you
I wish nothing but the best for you
Too.. Don't forget me
I beg
I remember you say
Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead
Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead

You'd know
How the time flies
Only yesterday
Was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the suprise
Of our glory days

I hate to turn up out of the blue
Uninvited
But I couldn't stay away
I couldn't fight it
I'd hoped you'd see my face
And that you'd be reminded
That for me
It isn't over"

Bloggen har ju legat nere ett tag och sådär. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle skriva i den igen. Någonsin. Men så fick jag sådan obarmhärtig lust att dela med mig av mitt otroligt intressanta liv, så nu ska jag bubbla ur mig lite.
Jag vet inte vad det är för dag längre. Jag kan knappt hålla reda på vilken tid på dygnet det är. Det enda jag vet helt säkert är att jag är konstant jättetrött. Jag skulle kunna sova arton timmar nu på en gång. Hela helgen har vi repat, från morgon till kväll. Man gör ju egentligen inte så mycket, springer maratonlopp eller så, men mitt huvud är slut. Min kropp är slut. Allt är slut. Särskilt energin. Den existerar inte det minsta. Men det är ju samtidigt kul, förstås.
Igår fick vi pizza till lunch. Idag fick vi pizza till lunch. Tjugo familjepizzakartonger bars det in. Kändes rätt tufft. Idag var man däremot inte så sugen på pizza. Undra varför...
Imorgon ska det repas hela dagen och sedan står jobb på schemat.
På tisdag repas det hela dagen.
Onsdag: Två föreställningar och dubbla arbetspass (kul att jag kommer få jobba tills butiken stänger vid elva.....)
Torsdag: Dubbla föreställningar. Den på kvällen är den första offentliga.
Fredag: Dubbla föreställningar.
Lördag: Dubbla föreställningar.
Minst sagt fullt ös just för stunden. Och det där med att jobba extra känns inte som någon höjdare för tillfället. Det kom ytterst lägligt.
Nu ska jag jogga ut till hästarna, få i mig lite föda, tvärslockna.
Såvida jag inte springer in i någon vägg först eller så...

Angelica: Ida, den var jättegod!
Ida: Va? Är det sant?! Har du smakat?
(Ida smakar på sin ansiktsmask som för övrigt luktar himmelskt mycket choklad)
Ida: Uäck, den var ju vidrig!
Angelica: Hahahahaha (nej, hon hade inte smakat..........)

Mysigt!

"Not ready to let go
Cause then I'd never know
That I could be missing
I'm missing way too much
So when do I give up what I've been wishing for"

Igår tog lugna kulturveckan slut och jag och Angelica briljerade med världens bästa powerpoint. Synd bara att resten av människorna där förstod hur bra den var så vi hade fått vinna första pris. Så, nu är det i alla fall över och på måndag drar de seriösa otäckheterna igång igen. Långa dagar och jobbiga lektioner. Men på måndag är det nittiofem dagar kvar till studenten. Känns ju ändå rätt fint.
Jag har en hel hög med saker som jag egentligen skulle tagit mig an nu när det är helg och allt. Saker som jag skjutit upp minst en miljon gånger. Men nej, det blir ingenting av med det. Åtminstone inte idag.
Igår efter skolan for jag och Angelica in till Örebro, vandrade runt en stund, mötte upp Elin och åt hamburgare. Jag inhandlade en ny väska som jag är lite kär i, ett par svarta jeans, smink och en ansiktsmask. Ansiktsmaskens funktion ska jag snart återgå till.
På kvällen tillfredsställde jag mitt OC-beroende och åt pizza. Skräpmatens nationaldag igår, tänkte jag och svullade. Klockan tio sa jag och Elin nej tack till tråkig fredagskväll och skakade rumpa istället.
Åh, jag ska ju berätta mer om ansiktsmasken! Ikväll ska jag och Angelica hem till Elin för tjejhäng. Vi ska lägga ansiktsmask, basta, dricka bärs och bara ha det så himla trevligt.
På förmiddagen var jag till ridhuset och tränade ett pass. Min lille häst är guld.
Nu ska jag pälsa på mig lite och sedan bege mig ut i stallet för min favoritsyssla. "Lite" skitmockning. Härligt! Kan knappt vänta en sekund till...


Någon tappar vinterpäls.

Med den här bilden tänkte jag nog att det känns så himla finfint med våren som cirkulerar lite i luften.

Den här snubben har ni aldrig sett bild på förut, så håll till godo. Ehe.

Angelica undrade om den går att äta. Jag förstår vad hon menar...

Säg hej till min bästis.

Hejdå.
Puss.

Ett axplock av de bilder som togs när jag och Angelica tillverkade supersnuskig, indisk föda. Det var minsann ingenting för oss, inte. Nej, vi drack oss mätta på cola istället.
Det börjar närma sig kväll och mitt huvud bankar och illamåendet tränger sig på. Alltid lika välkommet. En liten dusch och därefter OC låter för fint.

Illamåendet och huvudvärken vägrar att ge med sig. Fem dagar med skiten. Så nu ska jag få på mig lite kläder och sedan säga hej till skolsyster. Därefter ska jag och Angelica laga indisk föda. Vi har ett kilo räkor och två mango(sar) att göra något med. Och så måste jag hitta ytterligare lite energi så jag orkar åka och jobba också. Det är inte lätt när det är svårt, och det är inte särskilt svårt när det är lätt.

Kanske ni får lite bilder från brakmiddagen senare, kameran ska med och dokumentera i alla fall.
Hej.