Din stolthet är okrossbar och din högfärdighet bränner fortfarande på
min kind. Vi hade förberett en framtid så var tog du vägen, jag står ju
alldeles ensam kvar.

Det hjälpte inte att hålla hårt, att göra allt som stod i min makt.
När man älskar blir man svag och sårbar, det är mot mina principer
att visa mig så. Men kraften att ge dig allt övervann ett sådant fånigt resonemang.

Jag hör av dig lite nu och då men egentligen vill du nog bara se om du
har mig kvar där du lämnade mig. Varje gång är ett nederlag i sig, för
du vet ju hur jag kämpar varje dag.

Folk omkring sade att jag skulle akta mig för dig, att du var en sådan som
bringade olycka var du än gick. Jag erkänner inte ens för mig själv
att de hade rätt. Mitt inre är sargat och söndertrasat, men jag sväljer
och står mitt kast.

Jag tänkte bara berätta att jag tycker om dig.
Och att jag saknar dig.

Meningen med allt.

(skulle ha laddat upp fler bilder men icke...)

Hejsan alla glada!
Har precis bytit om till träningskläder, jag och pappa ska iväg och spela tennis en stund. Häromdagen var jag och Esben upp och spelade (det kanske jag har skrivit...?) och jag lider fortfarande av träningsvärk i armen. Jag var alldeles värdelös, jag hade inte i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig att det var så svårt. Men nu ska jag träna upp mina tennisskills. Yes, sir!
På förmiddagen var jag och mamma ut en sväng med hästarna. En liten sväng. Skönt att det är så varmt ute!
Ikväll, eller i natt, halv två närmare bestämt; så är det en film som jag vill se. Hoppas att jag orkar hålla mig vaken.
Nähä, jag ville egentligen inte någonting alls. Det kommer bilder senare ikväll.
HEJ!

nåååågon gör mig lyyyyycklig.

Jag har vandrat på snötäckta gator, förtrollats av glittrets charm och magi.
Jag har älskat samtidigt som jag önskat mig långt härifrån, bort någonstans.
Ingen värme har varit tillräcklig för att hålla mig kvar.

En kväll stannade jag upp och såg mig omrking. Jag såg nya saker
och undrade tyst för mig själv om jag bytt ögon med dig. Plötsligt förstod jag
och jag slet mig loss från allt som band mig här.

Du förvandlades till en illusion som jag aldrig riktigt kunde greppa men än mindre
släppa taget om. Bilden förblev suddig och oklar och du återvände till förkastelse.
Jag såg dig som i en dimma och känslor väcktes till liv; du var egentligen aldrig där.

Jag tänker på dig och det är något nytt, speciellt och oidentifierbart. Det finns inte ord
som är tillräckligt starka för att beskriva en emotionell explosion.
Om nätterna brukar jag vakna kallsvettig och se mig om i mörkret,
det enda jag kan urskilja är tomhetens tystnad.

Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte mött dig längst med vägen.
Du kom från ingenstans och vet du
jag tror vi båda förlorade talförmågan i samma sekund

Jag har känt på ensamhet, skuld och befrielse.
Jag har provat mina vingar och flugit över okända marker.
Men jag tror att du förstår; att allt det där inte var någonting för mig.
Jag vill vara fri och undslippa sårbarhetens snara. Lycka har fått en ny innebörd.
För du kom. du kom. du kom.

Förvirrelse har alltid skrämt mig men nu känns det mer bekvämt.
Jag hör aldrig av dig och jag står på egna ben.
Jag kan medge att det är lite vingligt men jag faller aldrig.
För du kom. du kom. du kom.

Jag har gömt mig för allt det orörda och jag har inte vågat se på.
Jag har varit rädd, inte erkänt och inte älskat såsom jag borde.
Men så kom du.

Ett år gammal bild och det har inte med saken att göra.
Men imorgon ska jag och den här snubben spela tennis!

Jag brukade älska ljudet av dina andetag
jag brukade låta din doft pulsera i mina ådror
Jag brukade tappa förståndet och
hänge mig alla impulsiva känslor som du fick mig att känna
Men din blick har blivit hård och iskall
allt jag kände har förmultnat och blivit till något att fly ifrån
Jag har glömt tiden då du var att komma hem
då du fick mig att känna den trygghet jag så länge behövt

Nu bultar du på och vill ha allt det förlorade tillbaka
Jag har alltid haft svårt att säga nej och jag försöker än
du har så lätt för att glömma bort hur svårt du sårade mig
Jag irrade runt och sökte efter svar
men du hade spårlöst gått upp i rök
Jag provar att skrika ut alla förtvivlade nätter av gråt
men luften har tagit slut och jag är svag

Du ringer upp och undrar hur jag mår
jag svarar att allt är bra och att det aldrig varit bättre
Jag håller rösten stadig och allt klingar falskt
jag vet att du hör det men låtsas inte om
Jag vill be dig hålla mig så hårt som bara du kan
samtidigt som jag vägrar krypa och vara dig till lags
Den kalla decemberluften får mig att skaka av hopplöshet
och jag bestämmer mig för att hålla huvudet högt

Det har gått så långt att jag skäms över mig själv. Jag vänder mig bort för att slippa möta din blick. Och det är inte sådan jag är. Jag har grämt mig över det under dagen. Någonstans tror jag på varma leenden och förståelse. Men det höll inte. Jag sjönk på gränsen till lägre än vad du redan har gjort. Jag hade min fulla rätt, men jag kände inte igen mig själv. Sådant är skrämmande.
Samtidigt känner jag hur en förlägen ilska växer sig enorm inuti mig och jag kämpar för att inte explodera. Du förtjänar det inte. Allt handlar om löften och rent, mänskligt hyfs. Du är så barnslig att det är löjligt! Jag har försökt och det är inte rättvist av dig att påstå någonting annat. Gång på gång. Och inte ett skit har du gett tillbaka.
Visste jag inte bättre skulle jag tro att du njuter av det här.
Och ja, jag skriver det här för jag vet att du läser det. Och du kommer att känna dig träffad. Och jag är så trött på att ge utan att få så mycket som en pytteliten del tillbaka!

Jag har till största del umgåtts med den här geten.
Har varit en härlig dag hittills och så lär den fortsätta.
Varför?
Därför att det just nu luktar mat i hela huset och därefter ska
jag och mamma bege oss iväg på bio! Sista Stieg Larsson- filmen skall ses.

(gammal bild från skolavslutningen i 9an)
Bättre vän finns inte att uppbringa.
Det finns inte någon som får mig att skratta så innerligt och.. hysteriskt!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta!

Du har aldrig haft rätten att ta mig för given
ännu mindre nu än förut
Jag sade att du för alltid skulle stå skriven
men nu vill jag bara sudda ut
Jag vet aldrig var du är
om du finns där eller har försvunnit långt iväg

Jag har försökt och gjort mitt allt
du valde att blunda så
Nu måste du bestämma dig
Jag är inte någon som klarar av det här
för mitt hjärta värker varje gång
Jag avskyr den effekten du har på mig
för det gör mig svag och får allt att handla om dig

Jag har svalt min stolthet så många gånger nu
vet du ens hur man gör?
Du visar ingenting och tro mig
det får mig bara att avsky dig mer och mer
Tillit är ett ord du aldrig någonsin känt till och
man kan inte ensam hålla ut i evighet

Kameran var hemma så det blev knappt en enda bild. Bäst var hon i alla fall.

Ungefär såhär känner jag mig nu..............

Nu är jag tillbaka! Och nu kan jag till och med avslöja på bloggen vad det är jag har gjort (Erik råkar ju någon gång ibland läsa min blogg... jag återkommer till varför Erik inte har fått reda på det)
I onsdag förmiddag tog jag och Elin tåget till Stockholm för att först och främst gå på Melissa Horns avslutande spelning. Vi bodde hos min superhärliga släkting och blev milt sagt väl omhändertagna. Det var underbart!
Framåt 18-draget begav vi oss ut, innan däckade vi vid tvapparaten. Vi lyckades ta rätt tunnelbana och hela det där köret (alla gånger dessutom!) och kom på ett par minuter fram till Göta Lejon. Efter lite vandrande runt på gatorna i en upplyst stad blev det dags för det vi väntat på.
Sammanfattningsvis kan man säga att om hon är grym i vanliga fall så är hon bäst live! Det var det bästa någonsin! Efteråt köpte vi hennes skiva och fick dem signerade. Det var en totalt fantastisk kväll, magiskt!
Det går undan nu när jag berättar, jag känner att jag inte riktigt orkar skriva alltför mycket och det är dessutom inte någon som orkar plöja igenom alla meningar om jag skriver en halv bok.
På torsdagen vaknade jag tidigt och bra, klockan 6. Hur man fördriver tiden då är en gåta. Jag bäljade koppar med te, duschade och fixade och vem vet allt. Efter lite om och men kom vi in till själva city. Ni vet, bonde som jag är, för mig är den absoluta huvudkärnan Drottninggatan. Vi gick in i någon affär innan vi beslöt oss för att leta reda på Erik.
Erik är för övrigt en vän från Stockholm som jag inte träffat sedan i somras då vi bland annat var på Gröna Lund. Stackaren fick knappt åka någonting eftersom vi, tjejer, fegade ur och höll oss till Lilla Fritt Fall (ja, Elin åkte inte Lilla Fritt Fall, hon spanade mest på någon kille...). Hur som helst.
Dags för suprise, hade jag och Elin tänkt. Jag är värdelös på att hålla överraskningar hemligt så ni kan aldrig ana hur jag har kämpat för att hålla det hemligt, vårt lilla besök.
Efter en lång vandring kom vi fram till en stor glasport med porttelefon. Nu är vi rökta, tänkte jag, vi kommer aldrig in. Men med lite tur i bakfickan kom vi innanför dörrarna tack vare en snäll dam som hänvisade oss till plan 1.
Jag vill tillägga att han inte direkt jobbar som en korvkiosksnisse. Nej, nej. Nu snackar vi exklusivt. Så blankpolerade golv att man överväger att ta av sig skorna. Jag var så nervös att benen knappt bar, de skakade alldeles hysteriskt.
Vi plingade på, en tjej öppnade, en kille visade oss till Erik som vi möter vid köket. Hans min, mina vänner, var obetalbar! Det var riktigt roligt att träffa honom igen, även om det bara handlade om några minuter då han var tvungen att återgå till arbetet. Åh, det var härligt! Den killen, bättre vän får man leta efter, vill jag sannerligen lova.
Sedan åt vi sallad och handlade lite mer. Men vi gav dock ganska snart upp. Skavsår, överväldigande trötthet, ja, listan kan göra rätt lång. Så vid fyra satt vi på stationen och tåget skulle inte ta oss hem förrän strax efter sju. Lite illa pinkat men jag och Elin fördrev tiden.
Strax före 18-draget, om jag minns rätt, dök Franciskus upp. En kille jag snackat med ett tag, som pinsamt nog ägde sönder mig på soldatspelet. Illa! Men han var riktigt, riktigt trevlig och tiden bara försvann. Snart var det dags att säga hejdå och kliva på tåget.
De här dagarna var de absolut bästa på mycket länge!

Jag har lärt mig att inte lita på någon. Jag kunde inte lita på dig. Jag gjorde mitt yttersta, jag försökte till hoppet tog slut. Och du brydde dig inte. Sådant resonemang väcker min ilska till dess yttersta grad. Jag är så trött på alla tomma ord som enbart resulterar i besvikelse. Jag trodde på dig men det visade sig snart att allt som dolde sig bakom din fasad var falskhet. Tack, men det hade jag kunnat klara mig utan. Om du ändå inte menade ett enda ord av allt det du sade, då hade du för min del likväl kunnat bespara mig dina tomma, falska, värdelösa löften.

Jag har inte något hår kvar.

Hejdå.

Mallar tagna från: Ingrid

Du som alltid haft en given plats i mitt hjärta, var tog du vägen?

Här är det inte alltför täta uppdateringar nuför tiden. Jag lägger inte ner så mycket energi på bloggen just för tillfället. Jag har bakat bullar, vaniljbullar och kanelbullar med äppelmos. Det skulle jag ju kunna ta kort på och lägga ut på bloggen, bara för att. Men jag orkar inte ta kameran för att fotografera mästerverken, än mindre mobilen. Det står dessutom en tigerkaka i ugnen nu som minst sagt blev misslyckad. Inte själva innehållet men jag missuppfattade det invecklade och oklara (fine, jag läste inte så noga) receptet så smeten kom i lite hur som helst. Jaha.
Ska försöka få E att möta mig om ungefär en timme, ska locka honom med bullar. Jag hoppas att det går vägen! Får väl lägga på min oemotståndliga charm. På förmiddagen var jag i ridhuset och det var inte speciellt roligt. Därför jag satte igång ett bullbak nu på eftermiddagen. Ridningen var ju redan avklarad och på något vis måste man ju sysselsätta sig.
Igår kväll dödade jag soldater och lyssnade på In Flames (bra kombination) tills klockan var halv tre. Eller ja, det är ju inte ens igår kväll. Det var ju idag.
Femtio minuter kvar på den där tigerkakan. Förskräckligt länge den skulle vara inne då...
Får väl knäppa ett par kort på de där bullarna i alla fall bara för att ge sken av att jag är mer ambitiös än vad jag egentligen är. Krånglig mening. TJAAAARRRRRRRRRÅ!



Favorit just nu. Typ; AWRAAAAAAAAAAAAAH

Såhär känner jag mig i dag. Lite tröttare, bara.
(glöm inte det där med SMS!)

Fredagkväll har alltså infunnit sig. Jag sitter hemma för ovanlighetens skull, lyssnar på In Flames, gör inte så värst mycket mer. Känner hat inför värmen som är på väg att göra comeback och återigen lera upp hela vår gård. Trampade ner mig i ett gyttjehål när jag var ute hos hästarna, blöt och kall lera upp till fotknölen. Läckte in genom kängorna.
Igår bakade jag kanelbullar. Jag är så huslig att jag snart kommer gå runt i hemsytt förkläde och huckle på huvudet och baka sju sorters kakor. Bullarna blev i alla fall goda. Ätbara. Tog med en påse till farmor idag. Så idag har jag mest varit hos farmor, gick och simmade en dryg timme, gjorde ett besök på biblioteket. Åt tillsammans med mamma och bror, fixade biljetter till sista Stieg Larsson- filmen.
Åh, jag har fått övertagit pappas mobil eftersom min i stort sett har packat ihop alldeles. Så nu är det sådär roligt att skriva sms igen. Nya knappar, nytt liksom. Så, ja, det var en pik. Jag vill ha SMS. Tack.
Nu har jag ingenting mer att säga. Ska återgå till att göra ingenting.

Jag avskyr att ingenting någonsin är tillräckligt.
Att ingenting duger, att ingenting räknas.

Jag älskar den här färgen som blir när hösten övergår till vinter.
Känner mig sprudlande, lite lycklig, fånigt småleende.

Det är så kallt att jag är på god väg att förfrysa. Både inne och ute. Det är i och för sig betydligt kallare ute än inne och det gör det lite ledsamt för mig. Jag ska alldeles strax, så snart jag avslutat det här inlägget, dra på mig ridkläder och sedan bege mig ut i stallet och därefter till ridhuset. Jag kommer frysa ihjäl!
Jaha, vad mer finns det att säga. Jag har fått en preliminär klipptid på söndag, ställs den in drar jag fram rakapparaten och drar av mig skiten själv. Då slipper jag ju dessutom färga det. Toppen!
Lycksam som jag är så var jag inte bara ledig igår utan också idag och imorgon. Imorgon ska jag nog dock försöka ta mig upp och åka in till stan för att simma, gå en sväng på biblioteket samt hälsa på farmor. Jag får se.
Nej, men vad sjutton. Jag har ju absolut ingenting att skriva om egentligen.
Ja, förutom det faktum att jag steriliserade mig själv igår under ridturen på Mozart. Vi har en hård sadel och framvalvet, ja, grejen som sticker upp längst fram på sadeln, är ganska hård. För att inte säga stenhård. Mozart gör något ryck i en uppförsbacke då jag står upp för att underlätta lite (man brukar vanligtvis göra så) och ja... skadad. Aj.
Det här blev ett konstigt inlägg. Jag kanske fortfarande sover.

såhär kallt var det idag (se min grimas). Jag var på väg att förfrysa
under vår 1,5h färd i skogen så jag promenerade en stund för att
få upp värmen. Härligt, härligt.

Lite päls hade ju inte suttit helt fel...