Jag har vandrat på snötäckta gator, förtrollats av glittrets charm och magi.
Jag har älskat samtidigt som jag önskat mig långt härifrån, bort någonstans.
Ingen värme har varit tillräcklig för att hålla mig kvar.

En kväll stannade jag upp och såg mig omrking. Jag såg nya saker
och undrade tyst för mig själv om jag bytt ögon med dig. Plötsligt förstod jag
och jag slet mig loss från allt som band mig här.

Du förvandlades till en illusion som jag aldrig riktigt kunde greppa men än mindre
släppa taget om. Bilden förblev suddig och oklar och du återvände till förkastelse.
Jag såg dig som i en dimma och känslor väcktes till liv; du var egentligen aldrig där.

Jag tänker på dig och det är något nytt, speciellt och oidentifierbart. Det finns inte ord
som är tillräckligt starka för att beskriva en emotionell explosion.
Om nätterna brukar jag vakna kallsvettig och se mig om i mörkret,
det enda jag kan urskilja är tomhetens tystnad.

Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte mött dig längst med vägen.
Du kom från ingenstans och vet du
jag tror vi båda förlorade talförmågan i samma sekund

Jag har känt på ensamhet, skuld och befrielse.
Jag har provat mina vingar och flugit över okända marker.
Men jag tror att du förstår; att allt det där inte var någonting för mig.
Jag vill vara fri och undslippa sårbarhetens snara. Lycka har fått en ny innebörd.
För du kom. du kom. du kom.

Förvirrelse har alltid skrämt mig men nu känns det mer bekvämt.
Jag hör aldrig av dig och jag står på egna ben.
Jag kan medge att det är lite vingligt men jag faller aldrig.
För du kom. du kom. du kom.

Jag har gömt mig för allt det orörda och jag har inte vågat se på.
Jag har varit rädd, inte erkänt och inte älskat såsom jag borde.
Men så kom du.