För ovanlighetens skull är jag trött, ska försöka lägga mig tidigt ikväll. I och för sig måste jag ju plugga Palestinakonflikten (intressegubbarna springer nakna?) så det visar sig väl när jag äntligen kan släcka lampan.
Skola idag, jomenvisst, jag har virkat, fy så vackert. Mh, har även suttit nere hos syon där det luktar spyor.
Nu ska jag fortsätta med min virkning, sedan käk och därefter some mockning. Oj, så underbart kul det är att ha häst. Noll skrivlust i fingrarna för tillfället, ni lär väl märka när den återkommer.
Tja!

Skriva av mig. Jag måste skriva av mig. Om jag inte skriver av mig kommer jag att explodera av alla inombordade känslor. Det är väl såhär det är att vara ung. Det är väl såhär det är att vara osäker, naiv och ostabil.
Till att börja med.
Jag har lite smått börjat konstatera att jag verkligen tycker om dig. Jag tycker om dig oändligt mycket. Jag tänker på dig i stort sett hela tiden, du befinner dig ständigt i mina tankar. Varje gång jag fylls av känslor likt detta får jag för mig att jag aldrig tidigare känt såhär, aldrig någonsin tidigare känt såhär starkt. Jag inbillar mig att fjärilarna i magen är nyinflyttade, att mitt hårt bankande hjärta uppstått nu. Det är så svårt. Det är riktigt svårt. Det är inte bara det att jag tycker om dig, nej, lika mycket att jag inte kan göra mig kvitt alla de här listlånga känslorna.
Jag avskyr att vara såhär överflödig att tankar, känslor och förhoppningar.
Det är klart jag tror att du är den rätta. Det tror man ju alltid, ingen tvekan. Det är barnsligt, riktigt löjligt. För det är klart att du är helt felfelfel. Du är så Inte den rätta, fast jag vill ju tro det. Jag tittar efter dig. Min blick söker efter dig. Om jag kunde sluta -jag lovar- då skulle jag göra det nu direkt. Det är inte lätt. Ingen har någonsin heller påstått att det ska vara lätt. Men varför såhär svårt? Jag vill att du ska se mig. Och när du ser mig, se någonting annat än en fet, naiv, uppåtnäsad tonåring med rödlätt hy. Jag vill att du ska se mig. Se den jag verkligen innerst inne är. Att säga att man ska gå efter insidan är en stor fet lögn, det gör ingen. Människan skall vara attraktiv, det är självklart. Men en sak har jag lärt mig, trots min ringa ålder och få erfarenheter; när man lär känna någon kan helt plötsligt det otilldragna yttre bli attraktivt. Jag är för ung, jag vet. Men tankar och känslor är ingenting man som människa klarar att förhindra, möjligen kanske dämpa det en aning för att det inte skall stiga en helt åt huvudet. Jag skriver av mig hur jag Tänker, jag behöver göra det ibland, jag måste få göra mig av med allt det som samlas inom mig. Annars har jag faktiskt inte en aning hur jag skall lyckas få bort det, avreagera.
Varför skulle just du vara så speciell, ha det där lilla extra som gör mig knäsvag och blind. Jag tycker om så mycket med dig. Alltifrån dina händer till ditt leende till din röst. Och det är sjukt, jotack, jag vet, jag blir som besatt. Jag kan inte hjälpa det. Men vanligen så visar jag det åtminstone inte utåt, jag håller det för mig själv så hårt det bara går. Du har någonting som skiljer dig från andra. Du har någonting som gör mig tokig.
Jag ogillar starkt att du är just du just nu! Jag var stabil innan, klarsynt och målinriktad. Jag gick stadigt på min lina, hade blicken fäst framåt. Men du, ja, Du får mig att svikta, totalt tappa balansen. Men jag vill inte falla, istället klamrar jag mig fast så hårt det bara går. Det är för mycket. Det är alldeles för mycket.

Och så över till någon/t annat. Något som inte borde skrivas här. Men just nu är det lite svårt att säga det till just Dig.
Jag är uppriktigt ledsen, jag är riktigt ledsen att jag sårade dig. Förlåt mig för det, det var aldrig min mening. Jag är sexton år, jag är osäker, jag har noll livserfarenhet. Kanske jag skyller det på mitt sätt att handla. Jag är rädd. Jag är inte rädd bara för mig egen del, jag är ju rädd för din skull också, för dig. Jag gjorde säkert helt fel, jag gjorde säkert helt fel val. Förlåt. Jag tänker på dig, älskade vän. Men ibland vet jag inte riktigt vart jag har dig, jag vet inte hur jag ska bete mig eller... jag vet faktiskt varken ut eller in. Jag förstår Om du kände dig sviken. Men snälla, det var aldrig min mening. När man blir besviken, arg, ledsen, sårad av någon är det så oerhört svårt att se det ur den andres synvinkel. Men snälla du, för min egocentriska skull, försök. Mitt beslut, möjligen helt fel beslut. Vad kan jag säga..? Jag vill så gärna att du ska försöka förstå, lyssna, PRATA med MIG! Snälla, säg att du hatar mig - om det är det du gör. Snälla, säg att du vill att jag ska vara där - om det är det du vill. Snälla, förlåt mig!
Min vän. Jag älskar dig. Jag älskar dig, syster. Förlåt för att jag sårade dig.
Förlåt för att jag svek dig.


Det är för mycket på en gång just nu.
.. dessutom har jag bränt sönder ansiktet på vårsolen.

Your fingertips across my skin, 
the palm trees swaying in the wind 
images 
You sang me spanish lullabies, 
the sweetest sadness in your eyes 
clever trick 





I'd never want to see you unhappy,  
I thought you'd want the same for me  



  
Goodbye my almost lover 
Goodbye my hopeless dream 
I'm trying not to think about you 
Can't you just let me be? 
So long my luckless romance 
My back is turned on you 
I should have known you'd bring me heartache, 
almost lovers always do 


 


 
Den är längre.. men hur som helst grymt bra i alla fall. Jag älskar texten! 
Blir nog lite mer uppdatering ikväll kanske, ska nu iväg till ridhuset och sedan
till Arboga och träffa vänner, ska grillas, minsann! 

Det här är illa, riktigt illa. Inte bara vanligt illa eller ganska illa, nej, det här är illa i den bemärkelsen att det verkligen är värt att kalla illa. Det gör sannerligen skäl för sitt 'namn'!
Igår var jag med fler på Virginska i Örebro och kollade där, jag uppmärksammade media. Faktum är att media är det som jag hela tiden velat gå, bara det att det känts krångligt att åka till Örebro och att man efter tre år vanligtvis måste plugga vidare. Och så efter igår känner jag verkligen att jag vill gå där, jag vill inte överhuvudtaget gå omvårdnad, det känns så icke- lockande som det bara går. Op har ett bra tag nu inte alls känts rätt, det har kliat i kroppen bara jag tänkt på det. Och så nu har jag äntligen funnit den linjen jag vill gå, så då kan man ju undra; vad är problemet? Det ska jag tala om!
Därifrån jag bor går det vare sig buss eller tåg, det är i stort sett omöjligt att ta sig. Givetvis går det att krångla till det på något sätt, men då kommer hela mina dagar gå åt till att åka buss, tåg och att vänta. Det är det faktiskt inte värt och mitt tålamod kommer inom kort rinna ut. Så vad gör jag nu? Ska jag gå op i alla fall och hoppas att jag blir nöjd? Det finns ingen annan linje i Linde i vilket fall som helst som jag känner att jag vill gå, omvårdnad är ju i så fall det mest "lockande". Och studentlägenhet eller dylikt är inte att tänka på eftersom jag har Mozart.
Det här är verkligen inte roligt. Ångest blandat mef hopplöshet och modfälldhet. Jag vill inte ha det såhär. Varför måste allt vara så svårt?! När jag nu äntligen känner att det är just det här jag vill, varför blir det då såhär? USCH, FY och BLÄ! (det var de mest sofistikerade uttalande jag behagade utföra).
Så, kan inte någon tala om för mig vad jag skall göra? (allt vore så mycket lättare då, slippa bestämma och besluta helt on my own.. fast, är det egentligen något jag kan råda över? en aning kanske..)

Det här kommer att bli ännu en superseg helg. Jag erbjöd Emilia att följa med mig till Marieberg imorgon för att spendera pengar, jag känner verkligen att jag vill shoppa, och det nu! Men hon hade inga pengar och att gå själv där i flera timmar har jag ingen lust med. Men det vore bra skönt... Får se hur jag gör. Ska kanske ta ner Mozart imorgon en sväng i stübben och longera honom, fortfarande syns det inte till någon sadel. Trist!
Om det inte blir Örebro så kanske jag är så vågad att jag tar en promenad, fixar i stallet och ojojoj vad det låter överdrivet roligt, må jag säga. Nej, jag vill göra något! Jag har så ingen lust att bara sitta här hemma nu igen, så blir det i stort sett varenda helg. FY!
Ahja, det är väl bara att acceptera läget och vara positiv. Jag är ju en sådan positivt lagd person. Och förresten, promenad är nog inte att rekommendera, jag är fortfarande förkyld och min näsa gör ont varje gång jag går utanför dörren.
Idag har jag gjort nationella engelska, hälsat på Mojje ett par timmar, fixat med hästarna och ptja. HÄNDELSERIKT VÄRRE! I vanliga fall brukar jag inte klaga så mycket över den biten, vara ganska nöjd med min sits, men nu känns det bara så överdrivet tråkigt. Jag är sannerligen uttråkad. Ingenting händer. FY!
Jaja.


GLÖM ALLTIHOP.. DET BLIR ÖREBRO MED SAXIN IAF!