Nu är jag minst sagt frusen!
Lite senare blir det en sväng till ridhuset.

[ glöm inte att rösta, snälla! ]





Lillebror och jag. OH!

Nu har vi varit färdiggrillade ett bra tag. Vi blev köldskadade. Gaständaren fungerade inte. Pinnarna gick av. Vi blev rökförgiftade. Men det var mysigt!


Så gick det för mig.


Så gick det för pappa. (HAHAHA!)


Fashion? Gah? Kanske inte!
Min ursnigga mamma.
Ingen har påstått att rejäla kängor, raggsockar och
Ica Kvantumpåse är snyggt, men det är praktiskt!


Lillebrur!

I natt lyckades jag sova elva timmar. Var det verkligen behövligt? Knappast. Och inte var det skönt heller. När jag vaknade värkte hela kroppen och huvudet hade utan min vetskap blivit påkört. Seg, det var vad jag var. Fick i mig lite frukost för en kvart sedan. En vegetarisk vårrulle. Det smakade bra, tack.

Just nu sitter jag och funderar ut vilka storverk jag kan tänkas utföra idag. Det finns ju en hel uppsjö olika ting att välja på!
Jag skulle kunna....
Äsch, jag ska nog bara ta igen mig. Det kan behövas efter den här natten.

MIN BOK I BOK-SM!

När man har lämnat in det halvdana provet och kommer ut ur klassrummet pustar man ut och flinar lite fånigt.
"Gick det bra eller?" frågar man nästkommande vän.
"Haha!" svarar denne eller: "naej, jag kunde typ ingenting!"
Det är lite rutin. Men ändå är man gladast när man kan komma ut och säga: "Åh, ja! Det gick så bra, jag kunde svara på allt och jag är säker på att det är rätt!"
Jag hatar prov.

En bild säger mer än tusen ord, typ:


Så gick det för Pontus.


Så gick det för Elin P.


Så gick det för Ida.

För övrigt har jag börjat köra på den ofixade looken, lite extra sexighet sådär.
Kul med variation. Så mysigt när jag låter håret locka upp sig på morgonen
efter en stressig dusch, eller mina röda morslillaolle kinder. Det är så ni gillar't!

Glöm inte kolla: MINBOKPÅBOK-SM

Vill man fånga vissa av mina vänner på bild får man vara en himla duktig smygfotograf! Ja, annars är det rentav omöjligt när de är på det humöret!




Elin P gömmer sig.





Elin Å gömmer sig.



Ankey gömmer sig.

Som sagt! KUL!

Är det inte helt otroligt fantastiskt?! Just jag har blivit utvald att få 250 visitkort, GRATIS! Hur otroligt är det inte?
Jag blir så otroligt överlycklig! Och inte nog med det, jag kan tjäna 8500 poäng! Ibland så är väl lyckan ändå total, det må jag säga! Men nu måste jag skynda mig, erbjudandet går ju trots allt ut snart!
Och som ni ser uppe i det högra hörnet, jag har redan tjänat hela 10 poäng; bara genom att läsa mailet!
Tack pointshop!

Jag avskyr all denna reklam som trotsigt ramlar in ett flertal gånger varje dag i min email.

I skåpet står det en plastburkar med chokladbollar. En sådan där burk som har en liten flik man pillar bort för att komma in i den. Vår kära mor har gett oss hårda order om att absolut inte på några villkor öppna den. I flera dagar har den nu stått oöppnad och jag har beundrats över att framför allt min lillebror kunnat låta den vara. Nu var dock jag den som föll och var svag. Jag gick till skåpet och öppnade den och knyckte en. Till min fasa står min lillebror också i köket och skalar en apelsin.
"Ida, vad gör du?" säger han med ett hånleende och retsam ton.
"Öh.. eh.. ingenting?"
"Vad har mamma sagt?" säger han med en menande blick på den numer öppnade burken. Jag räknar med att han inom loppet av ett par sekunder skall springa iväg och skvallra. Det vore ju så typiskt. Istället säger han:
"Du vet om att man kan öppna den med en liten gaffel? Jag kom på det idag. Vill du se märkena?"

You and me, all alone girl
What's going on?
Will you tell me what's wrong?
It's like you're locked up
in your own world
Oh, with nothin' to say

You keep me guessing,
But I see in your eyes
He made you promises,
But gave you lies
You're shutting down
Because you're so sure
That I'll be another mistake

You keep on pushing me away

Det har varit en bra dag, hitintills. Ja, bortsett från all denna ovälkomna snö.
Snön är en redig bit upp på mina vader. Det är inte speciellt trevligt. Till största del är det kallt. Obehagligt!
Träffade en hel del folk som man inte sett på ett tag idag.
 Nu när jag väl tagit mig upp på fötterna och saker och ting börjar kännas bra,
då raserar så mycket annat runtom istället. Varför kan aldrig någonting få vara bra?
Bra på riktigt.
Får se om det blir en tur till ridhuset lite senare. Förhoppningsvis!

jag tror inte på kärlek.

Det var länge sedan någonting känts bra, konstaterade hon och stängde dörren efter sig med en lätt smäll. Hon lämnade huset olåst eftersom hon i sinnesförvirrad ilska glömt nyckeln kvar på hallbordet. När hon i den stunden började sin promenad längst med trottoaren var hon oviss om vart någonstans hon skulle ta vägen. Det enda hon visste, de enda orden som brände klarrött framför hennes ögon var "bort, bort härifrån". Hon drog sin svarta kappa tätare kring kroppen, vinden bet tag i hennes bleka kinder och hon bannade sig själv för att hon i all hast både glömt vantar och mössa. De ljusa lockarna virvlade runt hennes ansikte och bildade oändliga tovor. Hon borrade ner sina frusna, stela fingrar i kappans ofodrade fickor, det skyddade åtminstone händerna mot den hänsynslösa blåsten.

Hon mötte en cyklist som frenetiskt kämpade på en gammal herrcykel. Han gav henne inte en blick utan koncentrerade sig fullständigt på att få sitt färdmedel att röra sig framåt. Löv som var på god väg att förmultna trängdes på trottoaren. Hon ökade på sina steg.

En känsla av hopplöshet drabbade henne med jämna mellanrum, det var något som inte gick att komma ifrån. Förmodligen hörde det till åldern, alla de här känslorna som inte riktigt går att hantera och komma underfund med. De känslorna som går att jämföras med olösta gåtor och en kaotisk tillvaro. Skillnaden var att den här otäcka, rysningsframkallande känslan hängde kvar, bet sig fast som en blodtörstig igel. Hon kunde inte förhindra att den trängde sig på när det var som mest olägligt och när något kommer olägligt är det desto svårare att anpassa sig och bygga upp någon slags försvarsmur. Hon hade räknat med att den här ihängande känslan av att känna sig värdelös och otillräcklig skulle bege sig, försvinna, avlägsna sig. Hon hade kämpat på under dysterhet i ett par veckor utan framgång. Det fanns inte några som helst förbättringar i sikte, ingenting att se fram emot.

Visst fanns det några människor i hennes liv som påstod sig finnas där både när de behövdes och inte. Sådana som hade lovat att ställa upp och ironiskt nog påstått att de brydde sig.

Det var nu som hon insåg att allt var en lögn, svart som natten och stor som universum. Till en början hade hon valt att acceptera, försökt finna sig i situationen och berett sig på det värsta. Men det värsta visade sig vara värre än hennes mest orealistiska föreställningar. Det var med nöd och näppe som hon lyckades undkomma. Men nu var hon tvungen att erkänna för sig själv att hon kommit till en punkt då ingenting längre har någon betydelse. Det är bättre att ta på sig det kamouflerade leendet och bara låta dagarna förflyta. Vandra runt som ett spöke, det spöket som alla är vana vid och aldrig visa några tecken på svaghet eller osäker attityd. Våga aldrig visa att något är fel.

Hennes promenad hade lett henne ner till sjön. Den var svart och grumlig, det var omöjligt att urskilja något annat än vattenytan som slogs mot land. Bryggorna var borttagna i förberedelse för vintern som ännu inte behagat dyka upp. En regndroppe träffade retfullt hennes axel och det dröjde inte många sekunder innan himlens dammluckor öppnat sig och formligen tömdes ut. Hon stod kvar, rörde inte en min, lät vattnet leta sig innanför kappan. Hon blundade, det var så typiskt att det blev komiskt på ett sarkastiskt vis, men hon förmådde sig inte att le.

- tobehappy ©