Det var länge sedan någonting känts bra, konstaterade hon och stängde dörren efter sig med en lätt smäll. Hon lämnade huset olåst eftersom hon i sinnesförvirrad ilska glömt nyckeln kvar på hallbordet. När hon i den stunden började sin promenad längst med trottoaren var hon oviss om vart någonstans hon skulle ta vägen. Det enda hon visste, de enda orden som brände klarrött framför hennes ögon var "bort, bort härifrån". Hon drog sin svarta kappa tätare kring kroppen, vinden bet tag i hennes bleka kinder och hon bannade sig själv för att hon i all hast både glömt vantar och mössa. De ljusa lockarna virvlade runt hennes ansikte och bildade oändliga tovor. Hon borrade ner sina frusna, stela fingrar i kappans ofodrade fickor, det skyddade åtminstone händerna mot den hänsynslösa blåsten.

Hon mötte en cyklist som frenetiskt kämpade på en gammal herrcykel. Han gav henne inte en blick utan koncentrerade sig fullständigt på att få sitt färdmedel att röra sig framåt. Löv som var på god väg att förmultna trängdes på trottoaren. Hon ökade på sina steg.

En känsla av hopplöshet drabbade henne med jämna mellanrum, det var något som inte gick att komma ifrån. Förmodligen hörde det till åldern, alla de här känslorna som inte riktigt går att hantera och komma underfund med. De känslorna som går att jämföras med olösta gåtor och en kaotisk tillvaro. Skillnaden var att den här otäcka, rysningsframkallande känslan hängde kvar, bet sig fast som en blodtörstig igel. Hon kunde inte förhindra att den trängde sig på när det var som mest olägligt och när något kommer olägligt är det desto svårare att anpassa sig och bygga upp någon slags försvarsmur. Hon hade räknat med att den här ihängande känslan av att känna sig värdelös och otillräcklig skulle bege sig, försvinna, avlägsna sig. Hon hade kämpat på under dysterhet i ett par veckor utan framgång. Det fanns inte några som helst förbättringar i sikte, ingenting att se fram emot.

Visst fanns det några människor i hennes liv som påstod sig finnas där både när de behövdes och inte. Sådana som hade lovat att ställa upp och ironiskt nog påstått att de brydde sig.

Det var nu som hon insåg att allt var en lögn, svart som natten och stor som universum. Till en början hade hon valt att acceptera, försökt finna sig i situationen och berett sig på det värsta. Men det värsta visade sig vara värre än hennes mest orealistiska föreställningar. Det var med nöd och näppe som hon lyckades undkomma. Men nu var hon tvungen att erkänna för sig själv att hon kommit till en punkt då ingenting längre har någon betydelse. Det är bättre att ta på sig det kamouflerade leendet och bara låta dagarna förflyta. Vandra runt som ett spöke, det spöket som alla är vana vid och aldrig visa några tecken på svaghet eller osäker attityd. Våga aldrig visa att något är fel.

Hennes promenad hade lett henne ner till sjön. Den var svart och grumlig, det var omöjligt att urskilja något annat än vattenytan som slogs mot land. Bryggorna var borttagna i förberedelse för vintern som ännu inte behagat dyka upp. En regndroppe träffade retfullt hennes axel och det dröjde inte många sekunder innan himlens dammluckor öppnat sig och formligen tömdes ut. Hon stod kvar, rörde inte en min, lät vattnet leta sig innanför kappan. Hon blundade, det var så typiskt att det blev komiskt på ett sarkastiskt vis, men hon förmådde sig inte att le.

- tobehappy ©