Nu är jag tillbaka! Och nu kan jag till och med avslöja på bloggen vad det är jag har gjort (Erik råkar ju någon gång ibland läsa min blogg... jag återkommer till varför Erik inte har fått reda på det)
I onsdag förmiddag tog jag och Elin tåget till Stockholm för att först och främst gå på Melissa Horns avslutande spelning. Vi bodde hos min superhärliga släkting och blev milt sagt väl omhändertagna. Det var underbart!
Framåt 18-draget begav vi oss ut, innan däckade vi vid tvapparaten. Vi lyckades ta rätt tunnelbana och hela det där köret (alla gånger dessutom!) och kom på ett par minuter fram till Göta Lejon. Efter lite vandrande runt på gatorna i en upplyst stad blev det dags för det vi väntat på.
Sammanfattningsvis kan man säga att om hon är grym i vanliga fall så är hon bäst live! Det var det bästa någonsin! Efteråt köpte vi hennes skiva och fick dem signerade. Det var en totalt fantastisk kväll, magiskt!
Det går undan nu när jag berättar, jag känner att jag inte riktigt orkar skriva alltför mycket och det är dessutom inte någon som orkar plöja igenom alla meningar om jag skriver en halv bok.
På torsdagen vaknade jag tidigt och bra, klockan 6. Hur man fördriver tiden då är en gåta. Jag bäljade koppar med te, duschade och fixade och vem vet allt. Efter lite om och men kom vi in till själva city. Ni vet, bonde som jag är, för mig är den absoluta huvudkärnan Drottninggatan. Vi gick in i någon affär innan vi beslöt oss för att leta reda på Erik.
Erik är för övrigt en vän från Stockholm som jag inte träffat sedan i somras då vi bland annat var på Gröna Lund. Stackaren fick knappt åka någonting eftersom vi, tjejer, fegade ur och höll oss till Lilla Fritt Fall (ja, Elin åkte inte Lilla Fritt Fall, hon spanade mest på någon kille...). Hur som helst.
Dags för suprise, hade jag och Elin tänkt. Jag är värdelös på att hålla överraskningar hemligt så ni kan aldrig ana hur jag har kämpat för att hålla det hemligt, vårt lilla besök.
Efter en lång vandring kom vi fram till en stor glasport med porttelefon. Nu är vi rökta, tänkte jag, vi kommer aldrig in. Men med lite tur i bakfickan kom vi innanför dörrarna tack vare en snäll dam som hänvisade oss till plan 1.
Jag vill tillägga att han inte direkt jobbar som en korvkiosksnisse. Nej, nej. Nu snackar vi exklusivt. Så blankpolerade golv att man överväger att ta av sig skorna. Jag var så nervös att benen knappt bar, de skakade alldeles hysteriskt.
Vi plingade på, en tjej öppnade, en kille visade oss till Erik som vi möter vid köket. Hans min, mina vänner, var obetalbar! Det var riktigt roligt att träffa honom igen, även om det bara handlade om några minuter då han var tvungen att återgå till arbetet. Åh, det var härligt! Den killen, bättre vän får man leta efter, vill jag sannerligen lova.
Sedan åt vi sallad och handlade lite mer. Men vi gav dock ganska snart upp. Skavsår, överväldigande trötthet, ja, listan kan göra rätt lång. Så vid fyra satt vi på stationen och tåget skulle inte ta oss hem förrän strax efter sju. Lite illa pinkat men jag och Elin fördrev tiden.
Strax före 18-draget, om jag minns rätt, dök Franciskus upp. En kille jag snackat med ett tag, som pinsamt nog ägde sönder mig på soldatspelet. Illa! Men han var riktigt, riktigt trevlig och tiden bara försvann. Snart var det dags att säga hejdå och kliva på tåget.
De här dagarna var de absolut bästa på mycket länge!