Det har gått så långt att jag skäms över mig själv. Jag vänder mig bort för att slippa möta din blick. Och det är inte sådan jag är. Jag har grämt mig över det under dagen. Någonstans tror jag på varma leenden och förståelse. Men det höll inte. Jag sjönk på gränsen till lägre än vad du redan har gjort. Jag hade min fulla rätt, men jag kände inte igen mig själv. Sådant är skrämmande.
Samtidigt känner jag hur en förlägen ilska växer sig enorm inuti mig och jag kämpar för att inte explodera. Du förtjänar det inte. Allt handlar om löften och rent, mänskligt hyfs. Du är så barnslig att det är löjligt! Jag har försökt och det är inte rättvist av dig att påstå någonting annat. Gång på gång. Och inte ett skit har du gett tillbaka.
Visste jag inte bättre skulle jag tro att du njuter av det här.
Och ja, jag skriver det här för jag vet att du läser det. Och du kommer att känna dig träffad. Och jag är så trött på att ge utan att få så mycket som en pytteliten del tillbaka!