Jag har funderat på det en stund nu och jag har kommit fram till att det är inte fel av mig att vara ledsen. Det är det faktiskt inte. Jag behöver inte hålla huvudet stolt så högt jag kan, blinka bort alla tårar och spela oberörd. Jag behöver inte fräsa av att: "men det är ingenting!" för det är det. Fram till tolvslaget ger jag mig rätten att tänka på det, känna mig så ledsen som bara en sextonårig löjlig och naiv tjej kan. Men från och med imorgon ska jag gå vidare. En dum incident. Jag avskyr att jag tillät mig. Det gäller att hålla alla dörrar, springor och småhål igentäckta och välisolerat. Inte släppa in något. Någon. Jag vet att det blir bättre. Det är som ett sår, det läker. Förhoppningsvis har jag bra läkkött. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag tycker det är synd, trist, hemskt att det gick såhär långt. Att det bara fanns en sista utväg, lösning.
Men det ordnar sig. Det gör det alltid.