När någon gång bort som står en nära, oavsett orsak och tidpunkt, för det med en oerhörd smärta.
Tårar som är omöjliga att förhindra, saknad och en känsla av att vilja skrika, slå, bli utmattad.
Vrida tillbaka tiden och gör något bättre av det som var, då man fortfarande hade chansen.
Det är något man måste tänka på; ta chansen när den finns där för sedan är det för sent. Det är omöjligt att vrida klockan tillbaka, ångra sig. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag tagit mig tiden att umgås mer, när det fanns möjlighet. Nu är möjligheten borta och min ånger gör ingen nytta, men den går ändå inte att skjuta ifrån sig. Så många gånger jag tänkt att jag bara skulle tittat förbi, suttit ner en stund, pratat, lyssnat, fikat. Fika. Som vi alltid gjorde, i mängder och flera gånger på bara några timmar. Det var så mysigt, bland det bästa jag visste. Farmor sade att hon frågade efter mig, ville att jag skulle komma. Jag hade mycket att göra, hade väldigt sällan vägarna förbi i och med skolbytet. Dagarna bara försvann och på helgerna gick tiden åt till annat. Jag borde verkligen försökt ta mig mer tid.
Vi var lika. Väldigt lika. Hon sade det många gånger.
Hon var den tuffaste jag kände. Hon sade precis vad hon tänkte och tyckte, alltid. Ibland blev man nästan stött, med tiden lärde jag mig att det var ingen idé. Det var hennes sätt, hon var sådan. Hon var bäst. Jag kunde berätta allt för henne och hon lyssnade verkligen. Hur mycket jag än önskar att få det tillbaka så går det inte. Det gör så ont. Jag känner sådan stark saknad och förtvivlan. Panik. Att inte kunna göra någonting! Jag gråter, skakar, snyftar. Men det är också det enda jag kan göra.
Jag kan inte få henne tillbaka.
Vi skulle ju hälsa på henne, jag och mamma.
Det går så fort. Så plötsligt.
Jag vet precis vad hon skulle ha sagt om hon såg mig nu;
"Inte ska du gråta för en gammal kärring!"

Jag älskade dig,
Moje. Min älskade extrafarmor.