Jag lär mig konsten 'behärskning' med stort b.
Detta samtal utspelades mellan mig och en 5 åring som skulle fylla 6 i vinter:
Hon: Heter du verkligen Ida?
Jag: Ja..
Hon: Det är skitfult.. bajsfult!
Tystnad några sekunder, hon fortsatte sitt grävande i sandlådan innan hon utbrister:
Hon: Du är tjock!
Jag: Japp..
Hon: Är du arg?
Jag: Nej (.. men jag kommer snart bli, tänkte jag och räknade till tio)
Hon: Är du ledsen?
Jag: Nej.
Hon: Ditt hår står rakt ut!
Jag: Jaha.
Hon: Ditt hår står inte rakt ut!
Jag: Jo..
Hon: Ditt hår står rakt ut!
Jag: Yeap. (sedan reste jag mig och gick därifrån, applåd!)

Det mesta hände i sandlådan. Annars har i stort sett hela dagen varit ganska långsam.
Jag sitter i sandlådan och erbjuder mig att fylla lastbilsflaket med sand. Vad får jag som tack?
En unge trycker upp sand i min mun och står på ett sådant sätt att jag inte kan komma undan. Jag knep med läpparna så gott det gick, jag ville inte ha någon 'chokladboll'. Unge nummer 2 står bredvid och häller sand över mina kläder. Tålamod!

När jag sneglar åt sidan ser jag en av de yngsta sitta och knastra. Eller ja, hennes mun knastrade något alldeles väldigt och det verkade jobbigt att tugga. Precis, hon hade tagit en handfull sand och pressat in i sitt lilla gap. Sand runt precis hela munnen blandat med snor och slem. Men hon var nöjd och gav mig ett solskensleende.

Samma unge som deltog i samtalet ovanför hävde även ur sig följande rätt som det var:
Hon: Vem ska du gifta dig med när du blir stor?
Varpå ungen bredvid mig svarade (hon är max ett par år)
Unge2: Jag är redan stor!
Hon: Men när du blir vuxen.... .. din kusin eller?
Unge2 ignorerar henne totalt.
Jag: Vem ska du gifta dig med då?
Hon: *stor suck* Jag vet inte...

Min dag i korta drag.

---

Tankar från gårdagens natt då jag inte på några villkor kunde sova.
Det är nu som saknaden kommer över mig, det är nu som det lossnar. Mitt skal faller av. Jag tyckte väl att det var underligt att min sentimentala sida inte framkommit mer än i mitt huvud. Det är nu som jag gråter mig till sömns, gråter så att kroppen skakar, gråter tills utmattningen kommer över mig. Jag gråter av förtvivlan, saknad och av rädsla för framtiden. Jag förstår inte varför jag är så känslig när jag är för mig själv. Att på så kort tid förlora så många, varav några stod mig väldigt nära. Fy, så löjligt ledsen jag blir. Allting har ett slut. Men det gör så obehagligt ont. Life goes on, men det är inte det främsta jag tänker på just nu. Allt jag kan är att skriva av mig.
Du glömmer så fort, jag önskar innerligt att jag kunde göra detsamma.

---

När du flyttar kommer jag sakna dig.
Du har ställt upp på alla tänkbara vis.
Det kommer ännu dröja ett litet tag,
men jag kan inte låta bli att tänka på det.
Broder, jag tycker hemskt mycket om dig!