tredje juni.

Skolavslutning.
Det är en alldeles speciell känsla, oavsett om det är jag själv eller någon annan som slutar. Det hurtiga klingandet från en välanvänd keyboard, samstämmig sång, visor som under flera veckor tränats in. Kläder i alla tänkbara ljus färger, välkammade och kanske till och med friserade kalufser. Linblonda lockar, förväntansfulla -men samtidigt otåliga- leenden. Han som spelat trumpet sedan första klass, gör ett litet framträdande. Hon med den vackraste klänningen, hon som allas ögon dras till, sjunger någon välkänd sång som får publiken att rysa.
Publiken. Mamman som försökt hitta det minst tantiga i sin garderob. Kanske har hon i all hast hunnit med ett besök på Lindex för att inhandla någon ny färgglad skjorta. Pappan med sina vanliga jeans och en vit uppknäppt skjorta, eller möjligen en enkel piké. Småsyskon som skiter fullständigt i om storebror slutar 6an eller far till månen. Det enda de bryr sig om är att det är varmt, tråkigt och att leksaker uppenbarligen är utrotningshotade på det här stället.
Evigt keyboardspelande. Samma sånger som sjungits de senaste tjugofem åren.
Pojken som slutar 4an förbannar tyst sin mamma som tvingade honom att ha de förbaskade finskorna. Han vet att de andra pojkarna skrattar åt honom. Rektorn håller ett tal, lika tråkigt och förutsägbart som alltid. Värdelöt och onödigt. Flickan med glasögon, hon som alltid går själv på rasterna, påminner sig själv: "73 dagar frihet, 73 dagar!". Och så har vi han som hamnade i fel sällskap redan andra dagen i 7an, skall nu ta emot sina slutbetyg. Spelar ingen roll, tänker han, för han kommer i alla fall inte in på den linjen han sökt. Matten var för svår och obegriplig. För mycket frånvaro gällande idrotten. Problem med stavning och grammatik, lika illa vare sig det handlar om svenska eller engelska. Omöjligt att hänga med i so- ämnena. Mvg i slöjd.
Klibbiga armhålor, en riktig svettattack hotar bryta ut. Skoskav. Uttråkad. Innerst inne rädd för framtiden.
Jag har alltid haft en viss förkärlek till skolavslutningar... men inte i år.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0