Tingsryd har åkt hem och saknaden är total.
Hans doft finns fortfarande i mina händer,
hans sängkläder är kvar i min säng.
Det första jag gjorde när jag kom från stationen var att lägga mig i sängen,
borra huvudet djupt ned i kudden,
och så gråta.
Mitt ansikte, mina ögon, hettar och bränner efter gråten.
Aldrig har jag tidigare saknat någon så mycket.
Inte älskat heller, för den delen.
Jag behöver bara göra någon kort återblick för att återigen få ögonen att tåra sig.
Det svider.
Allt svider. Inte minst inuti mig.
Saknar hans närhet. Beröring. Bara att ha honom nära.
Den här veckan är något jag alltid kommer att minnas.
Nu återstår bara saknad.
Och längtan.