Jag går runt i mina slitna converse, drar åt snörningen hårt, ett varv runt vristen och så en slarvig rosett för att avrunda det hela. Jag har så många par skor, fler än vad jag någonsin kommer att behöva. Klackar, höga och låga, smala och tjocka, spetsiga och helgjutna. Gympaskor, skor med märken, skor utan märken. Lila, blå, svarta, bruna, röda. Ändå är det alltid mina slitna converse som får följa med överallt, på äventyr, till vardags, till jobb, till fest.
I mina slitna converse, vars tyg börjar spricka upp på hälen och numer börjar se lite gråare ut än den ursprungliga svarta färgen, dricker jag vin, vandrar runt i stan utan mål, nynnar för mig själv, försöker hitta inuti och utanpå. Åh, jag är så vilsen i mina slitna converse.
Hur hittar man sig själv, hur kommer man på vem man är? Och när? Snälla, säg att det är snart. Jag önskar varje kväll att jag morgonen därpå ska vakna upp och veta vem jag är. Vad jag vill. Och vad jag ska kämpa för. Och emot. Kanske kommer det med tiden, men du vet, mitt tålamod har aldrig varit något att skryta med. Så jag vill att det händer nu och det direkt, låt alla bitar falla på plats.
Jag vet en del; som att jag älskar djurbebisar, vilken hand jag vill krama imorgon, övermorgon och dagarna efter det, att ledsna filmer alltid får mig att gråta och gör mig sorgsen, att mitt hår aldrig mer ska bli brunt, att jag alltid blir outhärdligt nyfiken när det trillar in ett sms, att jag aldrig vill leva ett liv utan djur, att strumpor inte får vara genomskinliga. Och lite till, om jag har tur.
Jag vet ine, men det kan vara en början. En början på att hitta sig själv och därefter också stå ut med den nyfunna kunskapen.