Tragik när den är som värst!
Ja, alltså. Den där uppdateringen blev det ju lite som det blev med. He-he-he.
Men jag har haft upp över öronen att göra idag. Bland annat har jag jobbat med den här artikeln:
Det är sorgligt, hemskt, fruktansvärt. Ja, allt på samma gång. Och det gör ont i mitt hjärta. Men nu är artikeln ute och om man inte har möjlighet att hjälpa till ekonomiskt, kanske ett värmande ord kan vara något... I vilket fall som helst, oavsett om "kan"hjälpa eller inte: läs den!
Det hade kunnat hända vem som helst, när som helst. Men det hände just dem. De som precis skulle till att bli en familj.
En påminnelse om att: Ta hand om varandra!
på jöbbet
Såhär ser min kalender ut nuförtiden. Kanske gjorde den det innan också, men då hade jag ingen såhär bra, utan det var mest postitlappar. Överallt .
Ser ut såhär:
Men känner mig mer såhär:
Varför jag inte bloggar:
- Jag lyckas aldrig få bloggen snygg. HTML-koder hit och dit och överallt. När jag var ung (nu ni!) fixade jag och trixade i timmar och blev så himla nöjd. Nu? Nej. Det liknar röv, det här.
- Prioriteten. Det är rätt mycket som pockar på min uppmärksamhet. Jag är faktiskt rätt busy nuför tiden med dubbla jobb, en hezt och så vidare.
- Bilder. Jag kommer aldrig ihåg att ta bilder. Förut tog jag bild på allt. På vad jag åt, min blåmärkta rumpa (efter att ha ramlat i trappan, denna bild kom dock aldrig upp då mamma förbjöd mig att lägga ut mitt ass på bloggen), väder och vind, promenader, hundar, hästar och framförallt, icke att förglömma, mig själv. Nu använder jag telefonen medelålderstanten. Jag ringer. Och smsar ibland. (okej, jag faceböckar också, och spelar en del hay day - men annars ringer det faktiskt rätt mycket för jämnan).
Dock älskar jag min blogg. Jag har haft den i så många år att den känns som mitt lilla skötebarn. Jag lyckas aldrig ge upp den. Och trots att jag är värdelös på att uppdatera, hoppar bara igång då och då, så fortsätter ett gäng att titta in här. Rart!
Dags att bli bättre? Ja, jag tycker ju det egentligen...
