Skriva av mig. Jag måste skriva av mig. Om jag inte skriver av mig kommer jag att explodera av alla inombordade känslor. Det är väl såhär det är att vara ung. Det är väl såhär det är att vara osäker, naiv och ostabil.
Till att börja med.
Jag har lite smått börjat konstatera att jag verkligen tycker om dig. Jag tycker om dig oändligt mycket. Jag tänker på dig i stort sett hela tiden, du befinner dig ständigt i mina tankar. Varje gång jag fylls av känslor likt detta får jag för mig att jag aldrig tidigare känt såhär, aldrig någonsin tidigare känt såhär starkt. Jag inbillar mig att fjärilarna i magen är nyinflyttade, att mitt hårt bankande hjärta uppstått nu. Det är så svårt. Det är riktigt svårt. Det är inte bara det att jag tycker om dig, nej, lika mycket att jag inte kan göra mig kvitt alla de här listlånga känslorna.
Jag avskyr att vara såhär överflödig att tankar, känslor och förhoppningar.
Det är klart jag tror att du är den rätta. Det tror man ju alltid, ingen tvekan. Det är barnsligt, riktigt löjligt. För det är klart att du är helt felfelfel. Du är så Inte den rätta, fast jag vill ju tro det. Jag tittar efter dig. Min blick söker efter dig. Om jag kunde sluta -jag lovar- då skulle jag göra det nu direkt. Det är inte lätt. Ingen har någonsin heller påstått att det ska vara lätt. Men varför såhär svårt? Jag vill att du ska se mig. Och när du ser mig, se någonting annat än en fet, naiv, uppåtnäsad tonåring med rödlätt hy. Jag vill att du ska se mig. Se den jag verkligen innerst inne är. Att säga att man ska gå efter insidan är en stor fet lögn, det gör ingen. Människan skall vara attraktiv, det är självklart. Men en sak har jag lärt mig, trots min ringa ålder och få erfarenheter; när man lär känna någon kan helt plötsligt det otilldragna yttre bli attraktivt. Jag är för ung, jag vet. Men tankar och känslor är ingenting man som människa klarar att förhindra, möjligen kanske dämpa det en aning för att det inte skall stiga en helt åt huvudet. Jag skriver av mig hur jag Tänker, jag behöver göra det ibland, jag måste få göra mig av med allt det som samlas inom mig. Annars har jag faktiskt inte en aning hur jag skall lyckas få bort det, avreagera.
Varför skulle just du vara så speciell, ha det där lilla extra som gör mig knäsvag och blind. Jag tycker om så mycket med dig. Alltifrån dina händer till ditt leende till din röst. Och det är sjukt, jotack, jag vet, jag blir som besatt. Jag kan inte hjälpa det. Men vanligen så visar jag det åtminstone inte utåt, jag håller det för mig själv så hårt det bara går. Du har någonting som skiljer dig från andra. Du har någonting som gör mig tokig.
Jag ogillar starkt att du är just du just nu! Jag var stabil innan, klarsynt och målinriktad. Jag gick stadigt på min lina, hade blicken fäst framåt. Men du, ja, Du får mig att svikta, totalt tappa balansen. Men jag vill inte falla, istället klamrar jag mig fast så hårt det bara går. Det är för mycket. Det är alldeles för mycket.

Och så över till någon/t annat. Något som inte borde skrivas här. Men just nu är det lite svårt att säga det till just Dig.
Jag är uppriktigt ledsen, jag är riktigt ledsen att jag sårade dig. Förlåt mig för det, det var aldrig min mening. Jag är sexton år, jag är osäker, jag har noll livserfarenhet. Kanske jag skyller det på mitt sätt att handla. Jag är rädd. Jag är inte rädd bara för mig egen del, jag är ju rädd för din skull också, för dig. Jag gjorde säkert helt fel, jag gjorde säkert helt fel val. Förlåt. Jag tänker på dig, älskade vän. Men ibland vet jag inte riktigt vart jag har dig, jag vet inte hur jag ska bete mig eller... jag vet faktiskt varken ut eller in. Jag förstår Om du kände dig sviken. Men snälla, det var aldrig min mening. När man blir besviken, arg, ledsen, sårad av någon är det så oerhört svårt att se det ur den andres synvinkel. Men snälla du, för min egocentriska skull, försök. Mitt beslut, möjligen helt fel beslut. Vad kan jag säga..? Jag vill så gärna att du ska försöka förstå, lyssna, PRATA med MIG! Snälla, säg att du hatar mig - om det är det du gör. Snälla, säg att du vill att jag ska vara där - om det är det du vill. Snälla, förlåt mig!
Min vän. Jag älskar dig. Jag älskar dig, syster. Förlåt för att jag sårade dig.
Förlåt för att jag svek dig.


Det är för mycket på en gång just nu.
.. dessutom har jag bränt sönder ansiktet på vårsolen.