Nu är lillebror hemma igen. Med sig hade han en grytlapp till mamma, han är mycket stolt. Och för all del, den var tjusig! Hur som helst är det med andra ord inte så tyst och lugnt här längre. Det har varit så skönt att kunnat stå och fixa i köket, suttit vid datorn och allt som hörts var lite avlägsen musik i min smak. Nu är det inte så. Nu är det tempo, ståhej och allt annat än låga toner. Åter till det normala.

Jag var nyss in på mitt rum och avlägsnade alla barnsligheter på väggarna. Detta innefattar; hästaffischer, broderade nalletavlor, affischer överhuvudtaget och hästvykort. Inte känner jag mig det minsta äldre för det. Den enda som hände var att rummet ser naket ut. Vitt. Tomt. Naket. Ledset. Jag skulle verkligen göra en extreme makeover där inne. Han med grodflinet som uppenbarligen går på någonting och hans team skulle kunna få komma hit och fixa till mitt rum. Jag skulle uppskatta det, det är säkert. Jo, så länge de låter bli att riva hela huset. Lite nya tapeter, parkettgolv och lite nya möbler skulle räcka gott och väl. Jag funderar på att måla om min säng. Den är vit just nu. Vore häftigt att måla den svart. Det kommer jag aldrig få göra för mamma.

För övrigt är det skönt att se vilka som menar det de säger, vilka man kan lita på. Generellt sett är det bra att se hur vissa skiljer sig från andra när det kniper. Då vet man vilka man har kvar, vilka som är värda att betyda något. När man får svart på vitt/vitt på svart är det ingen större förlust. Det bevisar endast troheten. Värdigheten. Jag känner bara en viss irritation på mig själv att jag inte genomskådade tidigare. Men ont gör det, om jag skulle säga något annat skulle jag ljuga. Minnen finns kvar, men vad spelar det för roll om tio år?
Det var ovanligt kryptiskt av mig, inte sant. Men nu har jag ventilerat lite. Pjuh. Det var skönt.

Just nu är det spännande. Vad som är spännande kommer jag kanske att delge er i sinom tid. Tålamod. Det är tills vidare sekretessbelagt.