Går man barn och fritid så får man räkna med både det ena och det andra. Man får bland annat ha i åtanken att skogsutflykter är en självklarhet, vilket jag blev varse om igår morse.
Ut i skogen bar det av, genom lera, gärden, halkiga stigar och förbi elstängsel. Efter mycket klagan kom vi fram till en stor utbredd stenhäll. Vi blev indelade två och två. Jag hamnade med en C. En härlig skrattglad tjej. Vi fick en bindel per par och uppgiften var följande: leda vår förbundna kompis en bit fram till ett träd, kompisen skulle känna på trädet, ledas tillbaka till den plats där vi började och sedan hitta trädet. Jag vägledde C först och det gick alldeles utmärkt. Sedan var det dock hennes tur och jag skulle med andra ord lita på henne. Blind leddes jag iväg, över sten och stock, genom mossa och allt kändes som en evighet. Det gick bra ända till det att hon säger:
"Nu blir det jättejättejätte brant! Ta det försiktigt!"
Jag tar ett pyttelitet steg och "RUTCH" så halkar jag. Jag far ner för en skapligt hög stenhäll, som den värsta branta rutchkanan. Jag skrattade så jag grätt. Det gjorde C också. Någonstans hör jag någon utbrista: "Men Ida! Vad gör du?!" Jag tar av mig bindeln och fortsätter skratta, hjärtat dunkar efter den smärre chocken, men roligt var det faktiskt.
Ja, ända till det att jag vänder mig lite för att se över mina kläder. STOR brun fläck över hela rumpan. Trevligt! Blött, brunt och illaluktande lera. Mysigt värre. Illa pinkat nog hade jag inte ens med mig några ombyteskläder, jag hade ju inte direkt tänkt kasta mig utför ett stup. Men jag överlevde. Och tänker aldrig lita på någon igen.
The end!