Nu när jag skriver detta är klockan över tolv. Fyra minuter över tolv för att vara exakt. Helt plötsligt blev det lördag och jag märkte absolut ingenting. Jag trodde att jag var stark. Och vad fick jag för det? Ont. Det gör bara ont. Du får gärna vara skadeglad och anse dig klara det mycket bättre. Grattis, säger jag om fallet är sådant. Jag vet att jag kommer somna med tårar i ögonen. Om jag somnar. Jag sitter och väntar trots att jag innerst inne är så medveten om att ingenting kommer att ske. Det förblir tyst. Dött. Utan signal. Nog allt är det bra att skolan drar i gång på måndag. Jag behöver annat att tänka på. Jag skulle ju berätta om min dag på måndagkväll. Och du om din.
Det är precis en vecka sedan just nu i det här ögonblicket. Jag förstår inte varför jag ältar det här. Det blir inte det minsta bättre. Jag trodde att det var det här jag ville. Att det skulle bli bäst såhär. Vi var överens. Förslag. Ältande. Accepterande. Det här är första kvällen, natten, på många dagar. Jag vill inte ge upp. Inte vika en tum. Det här är det enda rätta. Tror jag. Det här är inte alls så lätt som det var då. Istadig. Barnslig. Trängde bort, undan. Höll tillbaka. Ett sista ord.
Jag grät så att jag skakade. Skrek rätt ut. Kände hur något brast inom mig. Det värkte i varenda kroppsdel.
Det blir bra såhär. Jag beundrar din styrka som jag trodde att jag var innehavare av. Jag bannar min patetiska inställning som får mig att blogga om det. Det är så barnsligt. Jag vet. Jag vill bara bli av med det. Spotta. Kräkas. Skrika. Vråla.
Hejdå.