Trist depp.

Nu är det en sådan där kväll då jag inte riktigt vet vad det är med mig. Föregående timmar har varit rentav underbara, det är därför jag tycker det är så underligt att jag inte alls är på topphumör. Istället är det tvärtom. Jag känner mig riktigt depp och skulle kunna storböla på beställning. Känslor av någon blandning mellan att vara otillräcklig, oduglig, ensam. Det är inte alltid lätt att handskas med allt som väller upp på en och samma gång. Men vem vi än är och vad vi än har för bakgrund tror jag att man får leva med ett visst mått av modfälldhet emellanåt. Svårt att förhindra.
Trots att man har så mycket att vara tacksam för så gräver man fram just det som inte är bra, just de saker som får skon att klämma. Åtminstone gör jag så. Imorgon kommer det att kännas bättre, så jag överlever utan några större problem. Men visst, det känns tungt. Jag kan dessutom inte till hundra procent sätta fingret på vad det är som inte känns helt okej. Kanske har jag gått och samlat på mig lite väl mycket den senaste tiden. Nu när jag har kommit såhär långt överväger jag att inte ens publicera det här löjliga inlägget. Det är vare sig roligt, intressant eller charmigt. Det är bara uttråkande, ledsamt och trist. Ingen blir glad av att läsa det här. Om man överhuvudtaget läser det, det vill säga.
Jag tycker att man inte ska lova saker man inte kan hålla. Man ska inte göra uttalanden som man inte sedan kan leva upp till. Jag tycker inte att man ska låtsas vara någon, säga saker som man sedan inte står för. Jag skulle kunna spotta ur mig hur mycket som helst. Men till vilken nytta? Det är så onödigt. Alla gör vi våra val, det är alldeles upp till var och en. Kanske blir man sårad och mår dåligt under en tid. Men det ordnar sig.
Jag skulle aldrig kunna vara arg eller något dylikt på dig. Jag är bara ledsen. Jag försöker låta bli att vara besviken, för det är jag nog egentligen inte. Vad jag egentligen är, det är nog djupt sårad. Men jag förstår. Innerst inne så gör jag nog det. Minnen.
Jag försöker hela tiden att räcka till. Jag vill visa framfötterna, visa att jag bryr mig, ställa upp, finnas, vara. Det blir bara så mycket ibland. Jag känner att jag kan inte räcka till, på det sättet jag vill. Jag är rädd för hur jag ska uppfattas. Jag oroar mig. Jag tänker alldeles för mycket. För en gång skull tänker jag inte skylla på hormonerna. Nej, den här gången känner jag mig bara uppgiven. Man kan göra det ibland. Och framförallt. Man får göra det. Det är inte fel att inte känna sig hel och fylld med kraft till dess högsta grad. Man behöver inte må bra hela tiden.
Som sagt. Imorgon mår jag bättre. Det är bara en tillfällig svacka som snabbt går över. För lite sömn är nog inblandat, stress och förhoppningar/förväntningar drivna på mig själv från mig själv.
Imorgon eftermiddag far jag till fam. S och sover där till lördag. Blir aktiviteter både högt och lågt. Mysigt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0