Okej.
Rakt på sak.
Nu är det såhär; min mobil fungerar inte. Igår kväll, jag fick ett sms som jag precis skulle till att läsa, och den otäckingen dör! Helt utan förvarning! I vanliga fall så går det att starta om den lilla uslingen, ta ur och i batteri ett par gånger, ta ur och i minneskort, slänga den i golvet.  Nej, inte det sistnämnda. Men igår så gjorde jag det till sist. Ingenting fungerade. Skärmen blev vagt blå och sedan hände det absolut ingenting mer och sådant gör mig så överdrivet deprimerad! Jag blir så frustrerad och upprörd så att det inte finns ett endaste ord som kan beskriva det jag känner. SANN OCH SKÄR ILSKA!  Så till sist tog jag den otäcka, moderna mackapären och slängde den i golvet. Utan framgång, såklart. Men jag fick åtminstone ut lite aggressioner, tack och lov. Och så startade jag den. Fortfarande samma blå ruta. ÅH! Så just nu, precis för tillfället, kan jag nås på ett annat nummer. Om det önskas få's så lämna ett litet meddelande. Ska väl lämna in den otäcka mobilen snart och hoppas på det bästa. Fy!

Nu är det rast till klockan tolv.
Många timmar kvar här.
Det är nu som man börjar ångra sig att man började så sent, att man tog den där otäcka sovmorgonen.
... när man hade kunnat bara klockan 06.00-13.00

På tal om att sova.
Jag fick sova i min egen säng,
på mitt eget rum,
där det ekar, är iskallt och sängen står mitt på golvet.
Det var inte den trevligaste händelsen i mitt liv.
En gång var jag på väg att hamna på golvet.
Jag frös.
Och låg direkt på fjädrarna.
Nog!
Huvudsaken var att jag åtminstone slapp sova på tältsäng.
Den är paxad för Saxin.

Slut.