När jag vaknade för fyrtio minuter sedan, insåg jag att den här dagen kommer bli ännu sämre än gårdagen. Och bara för att jag känner hur mina agressiva och uppgivna känslor växer, ska jag vara kreativ och göra två listor över mitt sjukt dåliga liv.
Negativt:
- jag har skrivkramp, noll idéer och inspiration
- mamma är dyngsjuk > ingen friidrott > inget ridhus > ingen uteridning, Mozart har tappsko > förbaskade hovslagaren hör inte av sig
- hagarna är fyllda med blöt, djup lera
- bitlord lade av och jag överväger att kasta ut datorn genom fönstret
- hela jag är understimulerad och uttråkad
-  lördag är en lång dag

Positivt:
- jag fixade fram bitlord igen
- ...

Idag är det verkligen mest synd om mig!
Jag kommer uppdatera mer senare för intresserade parter. Nu ska jag äta frukost och kolla på tv, men självfallet finns det väl ingenting att titta på där heller... men efter att ha svept med blicken över tvtablån så såg jag, till min lycka, att det sänds tre avsnitt av 'sjukhuset'. Jag har inte kollat på det alltför många gånger, men det är en serie som får fem smultron av fyra möjliga. Mitt humör steg genast en grad...


uppdatering kl 18.44:
Sådär, nu har ju faktiskt den här dagen snart passerat, utan några större skador. Jag lyckades faktiskt fördriva den här dagen och helt plötsligt så var klockan nästan sju, närapå att jag blev imponerad. Jag kollade först på reprisen av 'i en annan del av Köping' och jag måste säga att det är den absolut bästa serien någonsin. Så verklighetsnära och hjärtvärmande. Tobbe är min personliga favorit, men hela det gänget är något alldeles utöver det vanliga. Jo, hur som helst. Efter det åt jag frukost och kollade som sagt på de tre avsnitten av sjukhuset och kände en enorm sporre att börja jobba inom vården, allra helst som ambulanspersonal.
Så småningom begav jag mig hit upp, där jag som vanligt fastande. Jag tittade faktiskt på en film vid namn: Feast of love. Egentligen riktigt usel, seg och en inte alltför bra handling. Men någonstans hade den en poäng och lyckades göra mig en aning sentimental, speciellt slutet.
Nu sitter jag då här, som man kanske redan lyckats ana. En lycklig lillebror kommer hem om några timmar. Melodifestivalen drar visst igång ikväll, meddelade mamma för mig. Jaha, tänkte jag, där går min gräns. Jag skulle aldrig underlåta mig att se något så vidervärdigt. Ett äkta svensson-budget program där det mest avskyvärda jämt lyckats nå oanade höjder. Nej, tack. Jag kommer inte ge det programmet minsta uppmärksamhet, Amy Diamond får klara sig utan mig.

Tjaah!