Jag anar att jag föddes i fel familj, jag fick i alla fall de absolut sämsta dragen. Fars lockiga hår och feta lår y vader, mors icke smala kropp och former. Det jag ville komma med det hela är egentligen en helt annan sak;
Mor lider till viss del av en gaanska lindrig form av tics. Hon har lite ljud för sig, dock kan hon behärska dessa i situationer som kräver det. Min bror har också tics, han blinkar och rycker och lite annat. Han har det desto svårare med behärskningskonsten. Jag är van att se honom sådär, han har ju hållit på så i ett flertal år. Men för de som inte sett honom kan nog tycka att det ser lita underligt ut. Själv har jag haft både det ena och det andra för mig. Jag var ett tag helt hysterisk med att rynka på näsan, utöva någon mindre cermoni var och varannan sekund. Detta gjorde mig riktigt trött på allt. Jag såg verkligen helt störd ut! En dag försvann bara helt plötsligt den där tvångstanken och nu de senaste åren har jag inte haft något speciellt för mig. Jag går och spänner armvecken och knävecken samt vrider på handlederna. Men det irriterar vare sig mig eller min omgivning något särskilt. Men så nu har jag fått för mig att jag måste "blunda hårt", verkligen trycka till med ögonlocken. Det händer inte bara någon gång ibland utan jag måste göra det hela tiden. Tänker på det nästintill hela tiden och det, om något, är nervpåfrestande. Det finns lindrande medicin att få, men jag är långt ifrån så sjuk att de skulle skriva ut det till mig. Förhoppningsvis ger det sig, för det är bra jobbigt att gå runt med dessa ständiga tvångstankar. Värst vore det ju om man fick för sig att göra något riktigt illa...