När jag guppade hem på mopeden idag gick det plötsligt upp för mig att: det är bara två dagar jobb kvar nu, bara tolv timmar vistelse på dagiset. Självklart ska det bli jätteskönt att få lite sommarlov, få sova hur länge jag vill, och ta mig tid att läsa böcker och lite annat allt möjligt. Men det är ändå med saknad jag kommer att åka hem på fredag. Jag har haft så roligt! De här fyra veckorna måste vara bland de mest givande under hela min levnadstid. Jag har lärt mig jättemycket och tänker annorlunda i många situationer. Jag kommer att sakna många av barnen. Det är ju nu som allt börjar kännas riktigt, riktigt bra. Jag har lärt känna barnen, deras egensinnigheter och vad som gäller för vad och en, beteende och alltihop. Jag har fått god kontakt med personalen. Jag känner till alla rutiner och behöver inte fråga speciellt mycket. Jag vet hur det fungerar. Åter till barnen; vissa har jag verkligen fäst mig sådär extra vid. Man försöker ju naturligtvis att inte visa det, att man skulle vilja plocka med sig dem hem och ha som lillasyster/bror. Jag kommer sakna alla små händer, härliga kommentarer och utlägg, det lättsamma lyckan och allt runtomkring. Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om det här, jag är verkligen tacksam för att jag fick sommarjobb på just det här dagiset. Det hade inte kunnat bli bättre! Jag har till och med gladeligen hoppat ur säng klockan 6 för att sedan få börja 7. Delvis har det ju varit för att jag får sluta tidigare förstås, men det viktiga är att: det har inte känts jobbigt! Jag har sett fram emot att få börja dagen.
Jag tänker också passa på att göra en lista över lite saker som "hänt med mig" i och med jobbet:
Jag älskar urkärnade äppelbåtar och tänker aldrig mer i mitt liv äta ett helt vanligt odelat äpple!
Min smörkonsumtion har förmodligen aldrig varit större.
Jag har blivit hemskt förtjust i hårt bröd.
Jag har insett att barn (ofta) medför en obeskrivlig glädje. Jag har aldrig tidigare känt lycka över att ett litet barn vill sitta i knäet, vill ha trygghet, vill bli tröstad.
(det som kommer här nu är SÅ olikt mig att jag överväger om jag går på droger eller dylikt) jag har insett att jag KANSKE vill ha barn i framtiden.
Jag har till viss del blivit bättre på att slappna av, inte ta saker så allvarligt, närmare till skratt och bara 'låta saker hända'.
Jag förstår varför vissa barn blir bortskämda.
Jag skulle vilja skydda vartenda barn på det här dagiset från alla otäckheter som de nu inte har en aning om.
Blir tårögd när jag sitter och tänker på allt det här. Dessa små oskyldiga skapelser, de fumlar runt i för stora kläder, smtusiga, snoriga, leende. Jag kommer sakna dem!