Jag avskyr att behöva vara en del av sådana här situationer. Det är avskyvärt att säga hejdå, avsluta relationer till människor. Jag trivdes så bra och det var så roligt. Att veta att jag inte ska tillbaka dit på måndag känns så förbenat jobbigt. Det spelade ingen roll om jag det ösregnade och jag var blöt in på skinnet eller att allt gick så långsamt att tiden stod still. Det gjorde ingenting. Jag kommer alltid bära med mig orden från den lilla pojken; "jag tycker om dig". Jag kommer aldrig glömma lillkillen som diskuterade alla sina framtidsplaner med mig, han skulle bli allting. Jag kommer att minnas vattenkriget, hur det kändes att ha ett litet barn i knäet som självmant kröp upp och alla små leenden. När jag började för cirka fyra veckor sedan trodde jag verkligen inte att det skulle bli på det här outgrundliga viset, att jag sitter som en känslosam tönt och bölar för att jag kommer sakna mitt sommarjobb.
När jag började avskydde jag barn, jag ville vara så långt ifrån dem som möjligt. Men efter några dagar insåg jag, jag var tvungen att erkänna för mig själv, att jag trivdes som aldrig förr. Det här jobbet medförde stor lycka, jag kan inte minnas när jag kände mig så bekväm och glad senast. De två första veckorna när jag kom hem tvärslocknade jag på sängen, jag var totalt utmattad, men det var minsann med ett leende på läpparna. Jag kommer att sakna dagiset, personalen och framförallt barnen.
Det är löjligt.
Jag ventilerar mina känslor i bloggen,
för att ingen orkar lyssna.
Jag skulle kunna vara positiv och försöka se lätt på alltihop. Men det är inte så lätt. Jag är faktiskt ledsen, på riktigt.
en gång räcker,

goodbye's , the saddest word