Jag inleder väl precis som i så många andra inlägg: Jag är ruggigt trött! Fick sluta en halvtimme tidigare idag vilket var mycket snällt. Jag utnyttjade de 30 min genom att sova men jag är fortfarande lika trött. Var bara 4-6 barn där på hela dagen, tiden sniglade sig fram. Imorgon ska jag unna mig lite sovmorgon och bestämde att jag inte skulle börja förrän 9. Jag vet att timmarna där på ef. blir långsamma, men imorgon gör det ingenting. Jag behöver få sova ut. Jag märker att min dåliga sömn går ut över mitt humör också. Mens och för lite sömn är en mycket dålig kombination som jag inte rekommenderar för fem öre. Kort stubin blandat med uppochnedåkande känslor som är mer ledsna och deppiga än glada.
Idag satt jag och tänkte tillbaka lite grann på den där kvällen... Det började bli sent och du brydde dig om mig, kanske var det mer för din egen skull än för min, men självfallet väljer jag att bortse från det faktumet. Jag var lycklig och det pirrade i hela min kropp på ett sätt som det bara gjort just den gången. Jag kände mig utvald när jag mötte din blick. Jag tror att den stunden, de inte alltför många minutrarna som gick alldeles för fort, kommer jag att minnas länge. Det var en av höjdpunkterna. Det spelar inte in något nu i efterhand, men just då... det var något alldeles speciellt - utöver det vanliga lunkandet.
Jag blir så besviken på mig själv. Jag har aldrig varit bra på att sätta gränser och inse när det räcker. När jag till slut lyckas hålla mig på min plats inser jag hur korkat jag betett mig. Det är då jag ångrar och grämer mig till det att jag somnar med tårdränkt ansikte. Jag vädjar ut i mörkret att du ska ha en anledning. Men alltid kan jag konstatera samma sak; att jag borde ha förstått tidigare.

No happy thoughts.

Little child
Dry your crying eyes
How can I explain
The fear you feel inside
´cause you were born
Into this evil world
Where man is killing man
and no one knows just why