Efter gårdagen trodde jag att det skulle lägga sig. Det går inte att beskriva hur dum och korkad jag är.
Med ord försöker du slå mig sönder och samman. Du slänger dina besvikelser rakt i mitt ansikte. Med all medvetenhet i behåll häver du ur dig allt som du tror kan såra. Ibland anar jag att du vill knäcka mitt skal. Du går från skala ett till tio på några minuter, allt för att få en reaktion. Idag krossade du någonting inom mig. Du lyckades. Är du nöjd nu? Du gjorde mig svag, jag förlorade. Med skärpa och stark avsky i rösten talade jag om för dig att; efter det här skulle jag aldrig mer lita på dig. Jag berättade saker för dig i förtroende. Jag berättade det aldrig för att du skulle kunna använda det mot mig, när du kände för det, när du nu inte kunde komma med något bättre. Skällsorden, så att säga, som du använde gjorde inte speciellt ont, det kunde jag ta. Men när du grep tag i mina känslor, som du vet är så träffsäkra, kändes det ordentligt. Jag tänker inte upprepa de saker du skrek åt mig, inte här i alla fall. Att de hela tiden går på repeat i mitt huvud är en annan sak. Den oförklarliga hysterin kom över mig i skolan. Som ett litet barn var jag klåfingrig, jag skrattade åt allt, trötthet. Försöker förtränga, intala mig själv att du egentligen inte menade något utav det du sade. Jag fick klart för mig att du inte är intresserad av det jag gör. Nofördjupningen åt helvetet. Det som gjorde mest ont var när du gav dig på min skrivning. Inte kapabel att åstadkomma någonting. Värdelös. Det enda som jag har, som ligger mig riktigt varmt om hjärtat, till och med det skulle du trampa på. Oförlåtligt.
Allt låter som en överdrift, jag vet. Jag kan inte bevisa någonting. Jag tänker inte be dig att tro på mig.
Lita aldrig på någon. Stäng in dig. Gå din egen väg.
Älska aldrig någon.