Idag när jag kom hem från plugget hade jag fått ett brev från kommunen. Feriearbete, minsann. Fick den första perioden, det vill säga; de fyra första veckorna av mitt sommarlov. Sedan befinner vi oss i mitten av Juli och det är cirka fem veckor kvar av lovet. Behöver jag berätta att jag känner en smått inombordad panik? Turligt nog jobbar man åtminstone bara 6 timmar per dag, så lite fritid borde jag hinna med. Och pengar tjänas det ju också, det är alltid något jag är i ständigt behov av. Men ptja, känns samtidigt lite... underligt. Först är jag så sjukt trött på skolan, 9an, och så äntligen när det blir lov så får jag inget lov. När jag arbetat klart har jag bara några veckor lov kvar innan jag ska börja den värsta fasade plugglinjen. Hur roligt är egentligen det på en skala? Ohja, jag vet, jag borde vara evigt tacksam och inte klaga. Det är ju trots allt inte speciellt många som får sommarjobb genom kommunen. Men jag ska ju jämt hålla på och oroa mig över allt. Det blir ju på en förskola här i närheten och under sommaren borde det väl inte vara alltför mycket ungar och så mycket utevistelse. Jag ska ge sjutton i att oroa mig, det här måste bli bra. Det borde bli bra. Det ska bli bra. Jag ska bli positivitetens mästare!
Jag ska således passa på att gnälla lite, ta ut min ilska ordentligt så att jag kanske lugnar mig en aning sedan. Vanligtvis brukar det ju fungera... Jag blir så förbaskat trött på vissa människor ibland, jag blir så trött att jag känner för att urinera på dem jäklarna! Egentligen är det väl bara en person jag riktar mig mot just nu, men det finns gott om dem. Att utnyttja, inställsam, vända och vrida på allting och manipulera utan dess like. Falsk, påfrestande, egocentrisk och till och med elak. Jag blir så irriterad, så fruktansvärt irriterad! Kanske, kanske borde man överväga att skaffa sig ett liv och en egen uppfattning istället för att ständigt och hela tiden leva i någon förbannad drömvärld. Knäpp med fingrarna, vakna upp för sjutton gubbar! Snälla, tänk på någon annan än dig själv för en enda gång skull. Sluta fjanta omkring som någon annan fjolla, sluta smöra, sluta bete dig som om du vore någon du i sanningens namn inte är. Skärp till dig, människa! (om det här hade varit en ljudblogg så hade vi kommit till den delen då jag skriker!!!!)

När jag ändå håller på ska jag skriva några rader om en viss tanke jag haft i mitt huvud den senaste månaden, ungefär. Att sluta 9an. Jag trodde aldrig att jag överhuvudtaget skulle känna mig det minsta påverkad åt det negativa och smått nedslagna hållet. Men faktum är att jag faktiskt känner mig en aning deppig. Vetskapen om att vissa kommer man troligen aldrig mer träffa, vilket innefattar en hel del. Visst, man kan hålla kontakten med dem man vill. Men det kommer aldrig att bli detsamma.
Jag kommer aldrig mer sitta i skolans bibliotek och göra något helt annat än vad jag borde.
Jag kommer aldrig mer gå på lektion och också där göra något helt annat.
Jag kommer aldrig mer gå i korridorerna och klaga över matteläraren.
Jag kommer aldrig mer gå in i matsalen och försöka balansera tillhörande saker utan bricka.
Jag kommer aldrig mer träffa lärarna som trots allt hjälpt mig i tre år.
Jag kommer aldrig mer få ens i närheten av liknande vänner som jag fått här.
Jag kommer aldrig mer sitta i en soffa i elevhallen.
Jag kommer aldrig mer...
listan kan göras väldigt lång och för varje sak jag skriver känns mina axlar tyngre. Det är faktiskt tråkigt. Såhär mycket trodde jag nog aldrig att jag skulle känna. Speciellt de två första åren tyckte jag det var en riktig skitskola med skitelever och skitlärare och allt var skit, skit och skit. Jag vantrivdes! Nu är det mycket som har förändrats och nu ska allt det, med noll omsorg, sprättas upp. Det känns, det påverkar, det berör. Nej, jag sitter sannerligen inte och gråter och tycker att livet är pest. Men jag må säga att det är trist, väldigt trist. Med all säkerhet kommer det i framtiden dyka upp något slag av "tacktal" eller "ord från Ida till de hon kommer sakna" eller dylikt, men det var vi inte än. Fast jag kan ju säga att det är många jag kommer att sakna, flera som kommer lämna ett stort tomrum efter sig. Det känns som att förlora någon nära. På ett sätt är det väl kanske så... Mycket sådana här tankar nu när det närmar sig, endast fyra veckor kvar. Ganska otroligt, helt amazing när man tänker på det. När jag började 7an trodde jag aldrig att det här skulle ta slut. Nu är jag verkligt nära slutet vilket är en alldeles speciell känsla. Kanske är det dags att börja inse att man med stormsteg närmar sig något liknande mogenhet. Det är dags att ge upp högstadiet och kasta sig ut i världen. Okej, i know. Stället där jag ska gå i skola är inte värsta grejen, det är så långt ifrån världen man kan komma och närmare bestämt är det ingen stor sak. Men det känns lite så. Det är mycket som kommer att förändras. Jag är nervös... som alltid!

Nu såhär i efterhand, när jag offrat nästintill tjugo minuter på att klottra en massa här, inser jag att jag borde lagt den energin på viktigare ting. Vi får se om det blir någon mer uppdatering lite senare. För er intresserade parter kan ni ju hålla ögonen öppa.

Tjarrå!