00:54 - tankar

Som alltid när jag bloggar sent om kvällar/nätter blir det mycket känslor innefattat.
Jag tänker väldigt mycket när jag sitter själv såhär sent.
Jag får tid att tänka.
Att jag fylls av tårfyllda rader musik gör kanske inte det hela bättre. Det skakar om rejält. Som den värsta milkshakemaskinen.
Ikväll känner jag mycket saknad. Saknad efter vänner, nära och kära, gamla tider. Det som en gång varit.
Min första praktikvecka på förskola/skola är avklarad. Fyra veckor kvar. Jag trivs verkligen bra. Jättebra. Jag har ingen lust att börja skolan igen.
Men när man ser alla barn. Studerar barn i den miljön där man själv växte upp. Samma lokaler. Samma lukter. Samma bord. Samma principer, rutiner, lärare. Det finns mycket att sakna. Och inte sakna. Men det väcker verkligen mycket gamla minnen. Jag älskade skolan. Från dagis till 6an, jag var i stort sett aldrig sjuk. Ville inte missa en minut.
Allting var så lätt.
Jag minns riskakor, fotboll, dukning, bänkkompis, högläsning, datarast, bestämda platser... jag skulle kunna göra listan något alldeles oändligt jättelång. Tiden har gått så fort. Och det är inte förrän nu, när man är gammal nog att se tillbaka på den föregångna tiden, som man uppskattar det. Ser på det med mer storsinta ögon.
Det var så mycket som hände under den där tiden. Det var där man grundade sitt liv, började lära känna sig själv.
Omtumlande.
Absolut påverkad.
Numer vet jag inte vad som har hänt med mig. Hela mitt liv har gjort en radikal förändring som förmodligen bara jag lagt märke till. Och det är inte förrän nu, flera månader senare, som jag har insett vad jag faktiskt saknar.
Jag saknar att agera. Jag saknar att skriva. Jag saknar barnsliga impulser.
Man ska vara så vuxen. Så mogen. Så skärpt.
Folk glor snett så fort man använder en ton som är lite högre än det "normala".
Människor höjer ögonbrynen om man skrattar för mycket, för högt, för hysteriskt.
Man kan påstå sig vara som man vill. Som man själv önskar.
Vissa är det,
men de flesta anpassar sig bara efter samhället - oavsett vad de påstår.
Att köra sitt eget race är något man drar sig för,
det spelar knappt längre någon roll hur hårt man anstränger sig för att sticka ut,
man misslyckas.
På något vis blir man ändå bara någon i mängden. Allting har prövats, man kan inte längre förvåna.
Jag saknar tankebanan jag hade för något halvår sedan.
Det konstiga är dock att jag från ett par håll, speciellt från mor och far, fått höra under sommaren att jag mognat och blivit mer vuxen. Något de uppskattar, utan tvekan något positivt.
Det underliga är bara följande , jag är så tråkig som man kan bli. Det finns inte en gnutta annorlundahet kvar.
Jag har blivit rädd -
 för att prova,
för att vilja,
för att vara.
Det finns ingenting kvar. En stämpel i pannan. Samma stämpel som alla andra.
Vissa vill vara grå möss som smälter in, som ingen ser, som ingen skrattar åt, som ingen uppmärksammar.
Vissa vill vara rosa elefanter, som syns, hörs, märks konstant och hela tiden och alltid.
Kanske borde vi hitta någon balans.
Jag vill vara en apa.
Jag är en apa.
Jag vill vara en zebra.
En apzebra.
Jag vill inte uttala det "sebra",
jag vill säga "zeb'brah".
Vem har bestämt att man måste säga det på ett speciellt vis?
Jag ska bli fruktogan korsat med köttätande växt.
Det kan man väl inte vara, säger då någon rosa mus. Någon som tror att den är något. Någon som egentligen inte har någon stämpel. Någon som bara vill sticka fram och då försökt målat över det grå, tråkiga, tillintetsägande med en rosa, stickande, äcklig och irriterande färg. Jag mår illa.
Man kan vara det man vill vara, säger jag med en ovanligt klar stämma och får det hela att låta som en riktig klyscha.
Vilket det också, givetvis, är.
För att vara den man vill krävs det styrka.
Mängder med styrka.
För vissa kanske det krävs en säck styrka för att våga ha på sig den där tröjan med uppseendeväckande färger, som får några att snegla, möjligen höja ögonbrynen och svälja ett par gånger.
För någon annan kanske det krävs en kärra styrka för att köra den stil man önskar, den stilen som skär i andras ögon, som de vet väcker irritation hos många. Och uppmärksamhet. Framförallt uppmärksamhet.
För ytterligare någon kanske det behövs orimliga mängder styrka för att vara en grå mus.
Ingen bestämmer något.
Höj era ögonbryn.
Visa ert ogillande.
Påpeka det.
Skrik ut det.
Möss. Gråa möss.
Jag vet en person. Någon som har världens vänligaste skratt, inbjudande, bullrande, leende. Jag älskar den här människans skratt. Det får mig att slappna av, det får mig att le och våga öppna mig. Jag hör det inte ofta numer. Men jag kan höra det i mitt huvud. Jag kan se personen framför mig. Trygghet.
Det finns de som till utsidan tycks vara grå möss.
Tråkiga. Ingenting.
Men så tar man sig lite tid. Slänger förutfattade meningar i en översvämmande grön papperskorg. Tvingar ner skiten.
Helt plötsligt lyser det. Rött. Grönt. Blått. Lila. Gult.
De allra klaraste färgerna du kan tänka dig.
Du som läser det här, du förstår ingenting, eller hur?
Det här är inte djupa tankar, poetiska tankar, interna tankar.
Nej, det är ida-tankar. Den som vill kan förstå.
Och man behöver inte förstå på samma sätt som jag förstår. Alla har ändå en egen uppfattning.
Jag skulle kunna förklara vartendaste litet ord ; alla skulle i alla fall bestämma sig för något eget.
Hej. Jag heter Ida och jag vet inte vem jag är. Inte än.
Jag har faktiskt inte bestämt mig ännu.
Vet du vem du är?
Vet du alltid vem du är?
I så fall, nu när du lärt känna Dig, skulle du vilja byta?
Du påstår dig veta vad du tycker. I alla fall just för stunden.
Situationen förändras och där står du alldeles rådvill. Du vet absolut ingenting. All din säkerhet är som bortblåst. Plötsligt vet du inte vilken färg du önskar ha på din tandborste. Inte ens de mest elementära tingen står klara för dig. En totalrubbning.
Inte nog med att man ska lära känna sig själv,
du ska också lära känna din omgivning,
och som grädde på moset ; vara en trevlig, schysst jordbo.
Det anses vara en självklarhet, vilket det också är. Men ibland.
Då vill man inte känna någon.
Ibland vill man känna alla.
Vissa mornar vill man vakna och se att mobildisplayen visar sju oläsa meddelanden.
Vissa mornar vill man inte vakna överhuvudtaget.
Viss är det underligt, att man är så ombytlig?
Det jag tänkt skriva om från början har totalt spårat ur och blivit en sörja.
Jag har nu bloggat i fyrtio minuter. Men det gör ingenting. Jag skriver ut. Jag fryser. Jag är iskall. Jag värmer fingrarna mot skrivbordslampan som är glödhet. Det bränns. Istället för att skrika, vråla och stampa ut min osäkerhet låter jag tangenterna smattra. Jag låter de ta all stryk.
Hänsynslöst.
Det finns så många saker jag avskyr med mig själv, saker som nästan får mig att gråta när jag uppmärksammar det i spegeln. Så många gånger jag velat byta bort mig. Aldrig varit nöjd. Aldrig konstaterat 'fy, idag är jag verkligen bra. hela jag är bra'. Istället har jag,
uppodlat något hat inför mig själv, på mig själv, till mig själv.
Jag låter det i sin tur, i många fall, gå ut över andra.
Orättvist.
På det viset slipper man vara ensam om att hata mig.
Känslig. Hård. Öm. Stabil. Osäker. Sprudlande. Ledsen.
Ger inte upp.
Lägger sig inte ner på golvet och skriker, gråter av förtvivlan.
Ingen kommer ändå att trösta. Och vad ska man trösta, när det inte finns några ord att trösta med?
Vilka färger kan måla ett skrik som aldrig tystnar?
Lycklig är något man blir. Lycklig kan man vara på många olika sätt.
Man behöver inte vara lycklig över allt.
Ibland får man leta för att hitta något att vara lycklig över.
Och om så inte lycklig, åtminstone lite glad, en gnutta tacksam, en liten gnista.
Många gånger vill jag försvinna.
Rensa huvudet från allt, trycka på delete. Vitt. Och svart.
Slänga hjärtat åt djuren. De köttätande dinosaurierna.
Försvinna.
Inte komma tillbaka. Göra något helt annat.
På egen hand.
Ta tag i. Slita, rycka, få bestämma. Känna efter.
Tankar.
Känslor.
I nästan en timme.

Kommentarer
Postat av: mats

Jag tror lycka är färskvara, inte något man kan ha hela tiden. Men klart att man vill det ändå!

2008-11-22 @ 17:51:28
URL: http://matspalats.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0