Nyss stod jag och värmde händerna ovanför brödrosten och efter en liten stund återfick jag faktiskt känseln. Det ständigt stickande i fingertopparna upphörde. Jag har även fått på mig ett par röda raggsockar och tjocktröja. Min näsa är iskall och kinderna blommiga, sådär som de blir efter att man varit ute i snöväder och sedan kommer in och blir varm.
Med en blick på termometern i fönstret blev jag informerad om att i vårt hus är det 18,6 grader. 18,6 grader varmt. 18,6 grader kallt. Välkommen till landet!
Om ett par timmar knappt skall jag bege mig till ridhuset. Dags att rida i gång Mozart samt prova skydd som vi eventuellt skall köpa.
Jag är trött och känner mig febrig. Jag har inte det allra minsta feber, jag är frisk som en nötkärna, men ändå. Jag lyssnar på Winnerbäck och Miss Li och känner bara för att gråta. Gråta mig fördärvad för att sedan somna och sova bort resterande tid av kvällen. Varför vet jag inte. Man vet inte alltid varför.
Jag saknar Tommy. Jag saknar veckan hos honom. Jag saknar det något alldeles förskräckligt.