Just nu är jag helt själv, bortsett från djuren.
Familjen for iväg till Örebro en sväng men jag kände inte för att följa med.
1) jag behöver verkligen spara mina pengar.
2) jag behöver lite tid för mig själv. Åtminstone känns det som så.
Vaknade av ett sms från Tim. Eller var det alarmet som gick i gång? Inte en aning. I vilket fall som helst hade jag gärna sovit längre. Men inte.
Upp och hoppa.
På med ridkläder.
Bäst att gardera sig tänkte jag,
två tröjor varav en var en sådan där termotröja,
ridbyxor och utanpåbyxor,
två par strumpor,
kängor,
mössa och handskar,
dunväst.
Jag frös inte alls.
Ridlektionen gick förvånadsvärt bra. Det har nog aldrig gått så bra som idag. Skönt att det äntligen börjar bli lite resultat. Det har sannerligen tagit tid och visst, det har hela tiden varit små, små framsteg och man har nog inte alltid uppmärksammat dem. Men så nu. Poff. Det blev så uppenbart. Yes!
När jag kom hem fick mormor och morfar förfrågan om de ville promenera någon timme med mig.
Det ville dem inte.
De hade visst inte tid.
Nähä, sade jag.
Nu är det tyst. Och mörkt. Och lugnt.
I morse när jag vaknade kom jag ihåg, för en gång skull, vad jag hade drömt. Nu har jag glömt det mesta.
Men jag minns att jag hörde från dig.
Besvikelse.
Jag hatar drömmar.
Fjärilarna är döda.