Jag har en del att ta igen, må så sägas. Jag har varit en usel bloggare. Inte för att det berör någon egentligen men det kan vara lite småkul att lätta sitt hjärta här någon gång då och då.
Jag minns i somras, det vore kanske lite väl dement om jag inte gjorde det, då bloggade jag flera gånger varje dag. Och det oerhört lustiga var att jag hade något att säga i stort sett varje gång. Jag blir inte klok på mig själv. Nu är jag upptagen precis hela dagarna, dagarna i ända, ändå så är bloggningen sämre än någonsin. Inte nog med det utan när jag väl uppdaterar så blir det bara några enstaka rader. Ett litet livstecken. Ingenting mer. Jag har inte längre vare sig humor eller flyt. Det är sorgligt eftersom jag tycker om att skriva. Jag vet inte. Det är strunt samma. Tiden räcker i alla fall inte till.
Hur som helst hade jag tänkt uppdatera lite här och nu. Den ursprunliga tanken är att jag skall åstadkomma åtminstone ett par inlägg om ett par olika saker. Men känner jag mig själv rätt, vilket jag egentligen inte alls gör något vidare, så kommer jag snart att ge upp. Kanske blir inte ens det här inlägget publicerat.

Här kommer det följa lite depp blandat med sorglig uppgivenhet. För er som har viktigare saker att lägga er tid på och inte alls är intresserade; hoppa över detta. Jag skriver det för min skull, för att jag känner att jag verkligen behöver det.
Jag stod och pratade med mamma en liten stund igår kväll och plötsligt så rann allt ur mig. Allt som jag har samlat på mig under ett par, tre veckor. Jag insåg att jag har aldrig tidigare känt mig så sårad, så värdelös. Jag må vara en dålig vän, men förtjänar jag verkligen det här? En knivhugg rätt i sidan, totalt utan förvarning, från den som jag minst anade. Jag har aldrig känt mig så ensam och sviken. Desto mer jag tänker på det... Det suger kraft, som mamma sade, för övrigt ett av hennes mest använda uttryck. Just det att jag litade på dig, anförtrodde dig allt. Sedan använder du delar av det emot mig. Av vilken anledning? Avundsjuka? Hat? Du fick det att låta som om du gjorde någon en tjänst. Både du och jag vet så väl att det inte var så. Förstöra, är nyckelordet i det här sammanhanget. Det finns gränser. När det hände bestämde jag mig för att gå vidare direkt, bara dra ett streck, ett streck som egentligen inte behövdes. Jag gjorde det för att jag älskar dig så otroligt mycket och har så länge gjort. Men som jag sade. Det finns gränser. Jag är inte direkt arg. Jag känner mig mest övergiven, en sorglig hög. Att du lyckas påverka mig såhär. Kanske är det mänskligt. Du visste vad jag kände, jag berättade för dig.
Sviken. Svek.
Varför?
Kom aldrig och säg att du gjorde det för att du bryr dig. Ville göra det som var rätt. Eller kanske till och med den mest patetiska och uttjatade ursäkten som går att finna; jag tänkte mig inte för. När det gäller något sådant här så vet man exakt vad man gör. Det krävdes handling. Och ett elakt tänkande. Jag förstår verkligen inte varför. Varför du ville såra mig så in i märgen.
Det här fick mig att tänka. Inse att det involverar mer än just den här händelsen, vad som fick dig att göra såhär. Det har pågått en längre tid.
Jag är långt ifrån perfekt.
Jag kan vara en riktig, riktig idiot.
Men det här. Du utav alla.