Det vi länge befarat, till och med i stort sett helt säkert vetat om, bekräftades ikväll. Vi satt där och fikade, lika mysigt som alltid. Johannes harklar sig, tar till orda och säger att han har något att berätta. Med en lätt suck vet vi precis vad som väntar. Innan han uttalat ett endaste ord angående sitt ärende vet vi exakt vad som komma skall. När han förklarar hur, när och var han skall flytta bränner tårarna. Jag gör mitt absolut bästa för att inte brista ut i gråt. Alla ser otroligt vemodiga ut, ler smärtsamt. Innerst inne är jag, vi, glada för hans skull. Flytten är ett måste och otroligt fint gjort av honom. Men egoist som man är kan man inte annat än sakna. Johannes, mannen med världens varmaste hjärta, fylld av omtanke och kärlek som han frikostigt ger av åt alla som kommer i hans väg. Skicklig, pratglad, hjärtvärmande. Jag har känt honom under några år nu och det är med tårfyllda ögon som jag kommer se honom ge sig av. Men jag är glad för hans skull och det är ju inte helt fel med en inbjudan till Haparanda.
När det knappast kan bli så mycket värre just för stunden är det Kristofers tur att dra ett förberedande andetag. Jo, han skall också 'flytta'. Så, då ser man inte honom heller alltför ofta. Kristofer. Precis som Johannes något alldeles otroligt omtänksam och så oerhört snäll och stöttande. Så många ovärderliga råd jag har fått av honom. Han har förgyllt många dagar i mitt liv med sina skämt och tjfyllda dagar. Han har dragit med mig på allt möjligt och alltid gjort sitt yttersta för att engagera.
De här två killarna, männen, har varit och är några av mina absolut bästa vänner.
Bröder. Storebröder. Två stycken som alltid kommer leva kvar i mitt minne och hjärta, oavsett hur mycket (lite) vi träffas.