När man inte längre vet ...
Hur jag än vrider och vänder på mina tankar och känslor blir det fel. Det är som en oändlig labyrint, en cirkellabyrint utan något slut, utan någon lösning. Jag hittar inte ut. Det värker i mitt hjärta, mitt bröst, mitt huvud. Det värker i hela min kropp. Jag måste veta vad jag vill. Jag kan inte vela, riskera att såra ännu mer än jag redan gjort. Låta dig leva i ovisshet. Jag vill inte såra dig. Jag vill hålla dig nära och älska dig mer än något annat. Jag vill inte gråta mer. Jag vill tillbaka till det som en gång var. Till det som kändes rätt. Till det som gjorde mig lycklig. Är det du eller jag? Vad har hänt med mig? Var tog det som en gång var vägen? Vad vill jag? Jag önskar att jag visste. Det gör jag verkligen. Inte mest för min skull. Utan för din.
Om vi slutar att existera,
hur många gånger kommer jag att ångra mig?
Hur många sömnlösa nätter,
hur många tårfyllda dagar,
kommer att passera.
Hur gör man för att ta reda på vad man verkligen känner? Hur vet man om det är något övergående, en tillfällig svacka, något som snart är förbi, hur länge ska man vänta för att få svar? Kanske gick det för fort. Kanske är vi för unga. Kanske behöver vi mer tid.
Håll mig hårt. Jag älskar dig.
Släpp inte taget. Då kanske jag går.
Se in i mitt djup. Försök förstå.
Det gör ont. Ge inte upp.
Om det fanns en chans att bli begraven levande skulle jag ta den utan att tveka. Det är alltid lätt att välja de okomplicerade utvägarna, finna sidospår som egentligen inte är någon lösning. Så svårt att ta problemet vid hornen, försöka reda ut härvan av ouppklarade känslor.
Kanske dags för lite andrum. Lite tid att tänka. Lite tid att fokusera på sig själv.
När man är ynka sexton år. Sexton år och sju månader gammal. Då behöver man bry sig om sig själv. Hitta sig själv. Försöka förstå vem man är och vad man vill. Man kan vilja mycket. Vad vill man då satsa på. Hur vill man lägga upp sitt liv. Hur mycket vill man påverkas av oförutsedda händelser.
Vad vill jag. Hur mycket vill jag. Hur mycket är jag beredd att satsa. Hur mycket kommer jag att handla.
Over and out.
Om vi slutar att existera,
hur många gånger kommer jag att ångra mig?
Hur många sömnlösa nätter,
hur många tårfyllda dagar,
kommer att passera.
Hur gör man för att ta reda på vad man verkligen känner? Hur vet man om det är något övergående, en tillfällig svacka, något som snart är förbi, hur länge ska man vänta för att få svar? Kanske gick det för fort. Kanske är vi för unga. Kanske behöver vi mer tid.
Håll mig hårt. Jag älskar dig.
Släpp inte taget. Då kanske jag går.
Se in i mitt djup. Försök förstå.
Det gör ont. Ge inte upp.
Om det fanns en chans att bli begraven levande skulle jag ta den utan att tveka. Det är alltid lätt att välja de okomplicerade utvägarna, finna sidospår som egentligen inte är någon lösning. Så svårt att ta problemet vid hornen, försöka reda ut härvan av ouppklarade känslor.
Kanske dags för lite andrum. Lite tid att tänka. Lite tid att fokusera på sig själv.
När man är ynka sexton år. Sexton år och sju månader gammal. Då behöver man bry sig om sig själv. Hitta sig själv. Försöka förstå vem man är och vad man vill. Man kan vilja mycket. Vad vill man då satsa på. Hur vill man lägga upp sitt liv. Hur mycket vill man påverkas av oförutsedda händelser.
Vad vill jag. Hur mycket vill jag. Hur mycket är jag beredd att satsa. Hur mycket kommer jag att handla.
Over and out.
Kommentarer
Trackback