Ibland så måste man ta till vara på tiden, passa på att utnyttja den, därför att man vet aldrig hur länge man får behålla den. Det är så oräkneliga stunder som jag nu saknar, nu när det är för sent. Jag kan sitta och önska att jag handlat annorlunda, men efter allt så resulterar det inte i något som helst meningsfullt. Det är som det är, kort och gott. Hur gärna man än skulle vilja och försöka så är det ändå omöjligt att backa tiden, spola tillbaka. Det som man har bakom sig går inte att göra ogjort. Egentligen borde jag låta bli att grubbla, nu när jag har det här faktumet klart framför mig, men jag kan ändå inte låta bli. Jag kan inte släppa det helt.
Jag tror att vissa saker är oundvikliga. Även om man gjort annorlunda, handlat korrekt i överensstämmelse med de principiella lagböckerna, så brister det till sist ändå. Då har inte något annat någon direkt betydelse. Möjligen att man kan dra ut lite på det hela, till inte någon nytta alls.
Man kan låta anklagelserna hagla över en själv, banna sig för sin dumhet, hänga sig i de självdestruktivas snara. Inte heller det till någon nytta. Fast lite ånger är kanske ändå på sin plats. Ånger över att det blev som det blev. Ånger över att hjärtskärandet inte verkar få något slut.
Jag brukar säga att jag förstår, men nu gör jag faktiskt inte det.