Bella kom för att ge mig sitt stöd. Ett stöd som bara en
sådan här intellektuell varelse kan ge. Jag var tacksam.

Innan jag kunde börja mitt måleri var vi tvungna att damma
av balkarna. Eller ja. Jag var tvungen att damma av balkarna.
Men Esben erbjöd sig och visade upp sina klättrarfärdigheter.
Jag var återigen tacksam.

Dags att börja måla. Och den som tycker att jag är ful, keft!
Man får se ut precis hur man vill när man målar ett stall. OK?!

Det första jag gjorde var dessvärre, till mitt argsinta förtret,
att tappa ut halva färgburken på golvet.

Såhär högt upp skulle jag. Inte konstigt att jag var stel av skräck.
Darrande tog jag en pinne i taget, prövande, varsamt, krampaktigt
hållande i stegpinnarna ovanför mig.

Såhär fint blev mitt hår. Det var meningen, jag gjorde det med flit!
Jag kände för lite ljusa slingor. OK?!

FÄRDIG! Tada. Lika mycket färg på mig som på väggen, so what?!
Fast det här är ändå den något finslipade sanningen. All färg jag hade i
ansiktet syns inte. Och när jag tog av mig kläderna var jag kritvit, på skinnet!
Men, tack och lov, så tänker jag då inte lägga upp någon bild på det.
Mamma vägrade först att släppa in mig i huset. Usch.
Och ja, det är en skottkärra med dynga bakom mig.
Och nej, vi bor inte i det nymålade röda huset till höger. Det skall bli vår sadelkammare.
Och ja, i "förrådet" till vänster ryms det otroligt mycket skit.
Och ja, jag är tjock.
Och ja, välkommen till the taikon family.