Jag har myggbett över precis hela kroppen, det är så på gränsen till att de sitter på varandra. De trängs som på Gekås under den värsta julhandeln. Men när det handlar om myggbett så nöjer de sig ju inte med att finnas, nej, de kliar så in i nordens. Är det inte myggbetten på benet så är det myggbettet bakom örat och är det inte det så är det myggbettet på andra benet. Jag ser ut som en böldpestbesmittad och jag kan med säkerhet sätta mitt huvud på att när myggsäsongen är över så är min kropp skinnlös. Jag råkar ha så lite självdisciplin att jag omöjligen kan låta bli att klia. Kliar det, ja, då sjutton kliar jag också tillbaka. Jag blir tokig annars. Börjar klättra på väggarna. Och eftersom jag inte kan klättra på väggarna så är det inte värt att försöka. Därför kliar jag, som en idiot.
Jag var lindrigt myggäten fram till igår då jag och Esben gick ut och promenerade. Vi gick elljusspåret vilket nu i efterhand kanske var lite korkat. Då är man ju utan uppehåll omgiven av skog och jag tror att mygg trivs bra i skog. Som blodtörstade bestar som besatt suktar efter en blodig människa att sätta sina tänder i, kastade de sig över oss. Flög över oss, var oss konstant hack i häl. Dödade man tre så kom det sju nya. Och så där höll det på. Jag vevade som en väderkvarn med armarna och förbannade myggorna. Men inte hjälpte det. Inte alls, rättare sagt. Men vi överlevde och det känns som en vinst i sig. Med pek- och långfingret i en segrande victory-gest visade vi omvärlden när vi kom i mål att, 'myggflockar, det är ingenting som hindrar oss!"