I skrivandets hetta upplever jag en sensationell stund. Det är inte som så att Richard Gere parkerade sin silvriga bil här utanför, knackade på dörren och gav mig ett stort fång rosor för att sedan falla ned på knä och fria. Nej, riktigt så stort är det inte, men nästan. Det är inte heller som så att stallet därute skrubbade sig själv rent för att sedan, utan några konstigheter, fylla väggarna med svart och vit färg. Nja, det är lite för stort det också. Men nu närmar vi oss den nivån detta sensationella placerat sig på.
Med en mystisk fanfar skall jag avslöja detta stora skede.
Mystisk fanfar.
Jag sitter vid mammas nya laptop och skriver. Det är stort. Mycket stor. Oerhört, ofattbart stort. 
Med stränga direktiv och några välmenande ord knappade hon in sitt lösenord med frasen "TITTA BORT!". Efter en stund fräste hon från stolen bredvid "knappa inte så hårt!"
Men det är bra att hon är noga, försiktig. Man kan inte lita på mig.