Den här dagen tillhörde en av de dagarna då jag totalt tappat allt som kan liknas vid livsgnista. Ingenting kändes bra, helst av allt hade jag velat försvinna långt bort, långt härifrån till landet Ingenstans. Dåliga tankar åt obönhörligt upp mig inifrån, och jag lät dem med en axelryckning göra det. Kroppen, inte minst huvudet, molvärkte och delarna inom mig kändes tunga som bly och formligen skrek efter att få sänka mig. Det är då jag gräver ner mig i sängen med en bok, lyssnar på tårdrypande musik och gråter stillsamt en stund, hulkar och badar i förrädisk självömkan. När jag är klar med denna ritual snörvlar jag en stund och konstaterar att 'nähä, nej, det blev visst inte ett dugg bättre... möjligen att jag tycker ytterligare lite synd om mig'. 
Sedan lämnades jag ensam, åt ett par knäckemackor på altanen och fick tre myggbett inom loppet av tio minuter. Älskade livet lite mer. (Men jag ska inte gnälla, Linda hade fått nittio stycken på ryggen när hon var ute häromdagen och plockade blåbär.) Bestämde mig för att göra lite nytta. Bearbetade tanken under en kopp te. Bytte om. Fyllde den gula spyhinken med varmt vatten och begav mig ut i stallet. Skrubbade skit från väggarna. Svettig och rödmosig slukade jag en liter vatten eller två. Att vårt vatten smakar någon blanding mellan kloak och utedass var ingenting som berörde mig avsevärt.
Och nu känns allt lite bättre igen, lite ljusare, lite mer hoppfullt. Tänk vad lite skitskrubbande kan göra; bidrar till en rejäl tankerensning. Nu skrubbar jag ju inte skit från väggarna bara för att jag tycker att det är så hutlöst roligt och en bra och billig terapi, nej, vi ska måla om och då måste skiten skrubbas bort. Det arbetet är mitt. Det är synd bara att vi har så många väggar, långa väggar. Jag har på känn att Mozart ordentligt pressar upp sina fläskiga skinkor mot de ljusa väggarna och låter skiten sippra ut så gott det bara går. Just för att det ska bli riktigt kladdig och nedkletat, ge mig merarbete.
Nyss ringde min kusin och undrade om det var Vita Stenen ikväll, men nej, 'nähä, men då vet jag, då får jag titta på skokartongens hemlighet imorgon, klockan sju! hejdå!' Och så lade hon på. Åh, vad jag älskar min lilla solstråle.
Ska väl således hinna med en sväng till det svala ridhuset om en stund. Nu ska jag väl återgå till att skrubba. Skrubba skit.