I ärlighetens och självrannsakandets namn har jag nog sannerligen blivit lite gladare, humöret börjar lite smått att komma tillbaka. Jag hoppas verkligen att det kommer för att stanna och inte bara tänker gästa mig i några dagar.
Idag tog jag en efterlängtad sovmorgon, fixade hästarna, kollade de sista avsnitten av One Tree Hill, dammsög nedervåningen. Och som på ett tjillevipp hade halva dagen redan gått och resterande del av familjen kom hem. Efter deras hemkomst dröjde det inte lång stund innan farmor, låtsasfaster och kusinen stod utanför och knackade på dörren. Min lilla kusin är bland det bästa jag vet och att få se henne skratta och all denna energi som bara bubblar upp ur henne är obetalbar. Jag blir varm i hela kroppen och kan inte sluta le. Dock har nog min lillebror lite bättre hand med henne, tror jag.
Det blev lite fika och därefter ut i stallet. Jag satte en grep i hennes små händer och så fick hon hjälpa mig att mocka. Det skall börja arbetas i tid. Hon tyckte det var jobbigt och grepen var nästan dubbelt så lång som henne, men hon gav inte upp. Tog en sväng till ridhuset, jag red, hon red, jag sprang. Då fick jag minsann fram flåset.
Nu har de precis åkt hem och jag sitter och ska göra lite läxor eller hemarbeten som man också kan kalla det. Jag må säga att jag nog blivit lite väl bortskämd med lite läxor och dylikt med tanke på att jag på senaste svenskan väste till Å när vi fick en uppgift angående att göra en intervju med en 55plusare; "det här borde vi väl få komp för!"
Hjärnsläpp.
Nej, kom igen nu.
Puss.